Elsie Landström-Qvarnström, ett konstnärsporträtt

På den här webbsidan berättar konstnärinnan själv om sitt liv och sina bilder.

Kort levnadsbeskrivning

Född 1931 i Odensala. Jag började teckna i tonåren och har till mycket stor del bedrivet självstudier. Mitt första offentliga framträdande var vid Unga Tecknares utställning på Nationalmuseum 1951, där jag deltog med två kritteckningar.

Jag sammanträffande med konstnären Carl Kylberg 1950, som visade stort intresse och engagemang för mig och mina bilder. Han gav mig själv lektioner till en början, men satte mig sedan i kontakt med Signe Barth, som gav mig en friplats på sin målarskola. Skolan fanns i ett äldre hus med många trappor, min då okända muskelsjukdom hade redan börjat ge sig till känna och mina besök där var enstaka, jag orkade allt mindre, men uppehöll mig där då och då under nästan tre år.

De påföljande åren blev min egendomliga och till karaktären nyckfulla trötthet allt mer svår at leva med. Jag sökte flera läkare och fick lika många skilda diagnoser, slutligen blev jag patient hos psykiatern Gunnar Nycander. Så började en flerårig psykoanalytisk behandling som skulle komma att bli alltmer tragikomisk då min sjukdom fortskred och förvärrades och den verkliga diagnosen förblev okänd.

1952 kom jag i kontakt med konstnären Adelyn Cross-Eriksson, som inspirerade mig till att börja måla i akvarell, men jag återgick snart till mitt pastellmåleri. Året därpå hade jag min första separata utställning av pasteller på Kalmar läns museum. Detta år, 1953, valde också Rädda Barnens dåvarande chef en av mina barnteckningar till årets affisch. Min bild gjorde succé och det kändes uppmuntrande i min i övrigt problematiska tillvaro. 1955 debuterade jag i Stockholm, på Galleri St: Nikolaus.

Foto: Hannu Andersson

Elsie Landström-Qvarnström 1981

Jag gifte mig 1970 med Emanuel Qvarnström , som några år senare debuterade som författare med barndomsskildringen " Om far kommer hem… ". Min sjukdom började långsamt förbättras. Jag vet numera att Myastenia gravis delvis kan gå tillbaka av sig själv med åren, men min upplevelse var att EQ bidrog starkt till förbättringen genom vår rika relation och allt det fysiska arbete han utförde i mitt ställe under lång tid.

År 1981 hade jag en utställning på Galleri Greven på Östermalm av de akvareller och tuschmålningar jag utförde under sjuttiotalet.

Så sent som 1983 råkade min man och jag se ett program i TV som informerade om min sjukdom, jag kände igen mig och kunde själv ge mig diagnosen, jag fick den sedan bekräftad av Georg Matell på neurologen, Södersjukhuset.

Under senare år har jag prövat att måla i olja. Naturen inspirerar mig, ljuset och färgerna och den stämning det ger. Jag tar med mig minnesbilderna och förvarar dem inom mig tills de själv kommer till uttryck. Men det är i första hand människans ansikte och hennes rörelser som fångar mig, och naturen blir mest den bakgrund hon befinner sig i.

Det jag har svårt att undvara och känner mest för är tecknandet. Det gladde mig då jag 1992 fick tillfälle att skänka några kritteckningar till Laholms Teckningsmuseum.

Elsie Landström-Qvarnström

Två recensioner av min utställning på Laholms teckningsmuséum våren 2003:

Jonas Andersson i Laholms Tidning 24 januari.
Lotta Bergström i Hallands Nyheter 29 januari.

Foton från min senaste utställning på Galleri Englanejd i Stockholm hösten 2007.

Klicka på bilderna för att förstora.

			Mina bilder har inga namn… Att namnge dem skulle kännas som att jag leker, och det jag åstadkommer är gjort med största allvar. Att jag fortsätter och inte upplever mig färdig med någonting beror nog på att allt jag gör egentligen är skisser till en enda bild… Den bilden bör ha ett namn…
	Men kanske är det så att varje bild jag gör ÄR sin egen tavla… och borde ha ett namn? Det är tillåtet att döpa mina bilder, för att de då i den stunden kanske blir någon annans bild…
		Då jag gör en bild är jag helt uppfylld av min egen känsla och i förväntan på vad som ska ske… Jag "tänker" ingenting. Många har undrat och frågat…
	För mig är det självklart att det inte kan finnas något att säga… Bilden angår mig inte på det sättet. Jag bara GÖR den…! Så enkelt…?
		Att tala ytterligare om det känns fel… Här skriver jag nu ändå om mina bilder? Ja, på försök… Lite distans har jag ju… eller vi får väl se… kanske slutar jag snart att skriva om det därför att orden fattas mig.
	Jag vill gärna följa de här bilderna på min hemsida nu då jag har börjat… Inte svika. Kanske klarar de sig inte så bra ensamma ute i stora vida världen…
		Den första bilden som finns med här är från 1951, och den sista är en oljemålningen från 1989…
	Ett barn med stora ögon… Den här bilden ligger fortfarande oinramad, och det har inte blivit av… men jag hinner det nog! Väldig mycket ligger löst så där och väntar.
		Det här är en till synes överväldigad kvinna, som finns på väggen nära intill mig här där jag sitter och skriver, som jag en gång valde som viktig för mig att se på, påminnas om någonting…
	Att jag är bra, särskilt ibland… och här… henne har många tyckt om. Varför? Jag tycker också om henne. Gult, rött och blått…
		Ännu ett barn, som dansar… och ögonen är allvarliga.
	Kvinnor som dansar… och vad har jag då tänkt? Rytm… musik… som jag utövar så där… och inte på något annat sätt.
		Barn… är det något särskilt med det? Inte riktigt som man tror… Små människor bara… eller kanske stora?
	Solen makar sig här i bilden för att få plats… Människan är viktig.
		En temperamålning… vad är det för ett systerskap? Jag vet inte, livet är svårt… det är nog bara det.
	Denna tavla skänkte jag till mina föräldrar 1957, som var ett särskilt år…
		Den här akvarellen fanns med på min utställning 1981… Jag tycker om träd…
	Någon som är trött kan man tro… eller poserar hon? Jag vet inte.
		En kritteckning från mitten av sjuttiotalet… Någon har sagt att det "måste" vara min man och jag… och det måste det kanske.
	Och som den här bilden blev det bara… och jag lät det bli så.
		Oljemålning… älskansvärd… men jag är osäker på innehållet.
	Den här bilden finns också på omslaget till en av Emanuel Qvarnströms böcker, vid namn " Cirkelplatsen "… och detta verkar vara en cirkelkvinna…
		Den här bilden gör mig betryckt… Är människan någonting att egentligen syssla med… som om man hade ett val. Inte.
	Kvinna med barn. En tid försökte jag att arbeta med lera… Tyvärr orkade jag inte med det, för tungt för mina händer som ville forma leran just så som jag måste… om! Det blev bara några få figurer. Jag trodde det skulle bli många fler, och sålde den för tjugofem kronor…

Sajt designad av Hannu Andersson. Hannus övriga sidor på nätet