Recensioner av: Mitt namn är autisten


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Svenska Dagbladet 21 augusti 1977

OM LÖGNENS MAKT

Oavbrutna dialoger med en tänkt medmänniska eller det egna jaget fyller Emanuel Qvarnströms böcker, konstaterar Urban Andersson. Det gäller också den senaste, "Mitt namn är autisten".

      Det finns ett sorts författarskap som, trots att det egentligen rymmer flera fina kvaliteter, ändå aldrig förmår attrahera någon stor läsarskara, om ens recensenterna. Det är inte alltid lätt att peka på direkta orsaker till varför det blir så.
      I Emanuel Qvarnströms fall skulle jag kunna tänka mig, att det rör sig om en elak kombination av besynnerligt inopportuna åsikter och den art av komplikation hans böcker rymmer.
      Han debuterade för fyra år sedan med en barndomsskildring som med rätta fick stort beröm. Sedan dess har han gett ut ytterligare två böcker och där odlat en stil, som är hans egen och sannerligen inte tillhör de mer smeksamma i riket. Det är inga romaner han skriver utan snarare oavbrutna dialoger med en tänkt medmänniska eller delar av det egna jaget. Hans böcker har gott om ord, som tryckts med stora bokstäver, och om utropstecken. Ibland kan man tycka att Qvarnström är inbegripen i en så intensiv argumentation, att han långa stunder tycks ointresserad av om någon hör på eller ej. Visserligen är de flesta av oss rysligt begåvade och inkännande, men nog vore det tacknämligt om författaren försökte leda oss litet mer vid handen än han gör.
      Vad handlar då Qvarnströms böcker om? Kanske törs man påstå att de alla, även den fjärde — Mitt namn är autisten — cirklar kring lögnens makt över våra sinnen och över samhället. Qvarnström vrider och vänder kritiskt på vissa fraser samhällsdebatten alltid virvlar upp, vilka alla på ett eller annat sätt handlar om de stora orden: frihet och slaveri, lögn och sanning, lycka och förtvivlan.
      Grundtanken tycks vara att vi vet alldeles för litet om oss själva, om vilka vi är. Vi fördrar att ljuga oss själva fulla med behagliga lögner i stället för att försöka befria oss från lögnens skygglappar. Hur kan du egentligen, frågar Qvarnström med förtvivlan i rösten, "smuggla dig själv genom livet i stället för att vandra rak och seende, kännande och alltmer igenkännande livsvillkorens helhet".
      Du har rätt att, ja du bör vara, fri och ensam, en individ i flocken; du behöver inte alls be om en människoflock som skydd mot skräcken över att vara till.
      Det är mycket Qvarnström vill tala med oss (och sig själv!) om i sin nya bok. Inte sällan får man lust att opponera mot hans påståenden, till exempel då han söker orsaken till "förtrycket" av kvinnan i det faktum att hon har "ett barns röst" utan att därför vara barn. Eller när han vill påstå att rasåtskillnaden i världen innerst skulle bero på den vite mannens rädsla för sin svarta avbild, för den svarta huden som sådan.
      När Qvarnström talar om autism och autist gör han det i en helt annan betydelse än experterna på området. Det experterna kallar autist är i själva verket en förfalskad autist, menar han. Den som sitter vaggande vänd mot ett hörn i rummet är i själv verket inte alls självförsjunken. Tvärtom törs han inte var det. Han är i stället i varje ögonblick en fredlös som inte vågar vända sig om, som vaktar sina ögon för att de inte skall få syn på en annan människa.
      Jag är inte säker, men jag har fått för mig att Qvarnström menar att de flesta av oss är i just den belägenheten. Alla vill vi, men törs inte, stanna inför den spegelbild av oss själva som varje annan människa tillhandahåller. Vi skyddar oss med alla medel mot det spöke som heter "jag". Vi är så rädda att se vilka vi egentligen är.
      Vad Emanuel Qvarnström i bok efter bok vill är uppenbarligen att försöka avlägsna denna rädsla, genom att själv demonstrera hur man ser sig själv i andra, genom att riva slöjorna från den officiella lögnens anlete och genom att våga gå i närkamp med det egna jaget.
      Då är det naturligt att han kommer att beröra många vitt skilda ting. I denna senaste bok diskuterar han "vänd den vänstra kinden till"-filosofin, trons ödesdigra roll för människans pinsamma belägenhet, frågan om huruvida välståndsvägen fört oss "in i den yttersta fattigdom" o.s.v.
      Någon gång blir hans logiskt skolade argumentationsprosa full av isig lyrik; den visar upp människan i en svart kosmisk natt och vidgar sig till en övergripande bild av hennes yttersta villkor.
      Qvarnströms författarskap är, det hoppas jag ni förstått, inte något av de mer insmickrande. Det stryker igen medhårs. Det irriterar ofta och lockar till opposition. För den som trots allt lyckas komma på någon sorts umgängesfot med denne författare väntar många arbetsamma timmar. Det är inte alls säkert att man kommer ur den konfrontationen med sin gamla vanliga själ intakt.
     

      Urban Andersson




Sydsvenska Dagbladet 3 augusti 1977

Mot strömmen

      Emanuel Qvarnström hör till självtänkarna, till de författare som går sina egna vägar. Han debuterade vid 54 års ålder 1973 med den särpräglade barndomsskildringen "Om far kommer hem", som snart följdes av två inte mindre originella "tänkeböcker". Till dem ansluter sig "Mitt namn är autisten".
      Titeln är polemisk såtillvida som författaren menar, att vad som vanligen avses med "autism" i själva verket innebär motsatsen till den vila i det egna jaget, det produktiva tillstånd som sammanhänger med "en rätt fattad självförsjunkenhet". Denna kännetecknas inte av flykt eller avskärmning, utan är tvärtom en förutsättning för kommunikation. Endast den människa som känner sig själv och sina inre motsättningar kan vara "anträffbar för ett annat du" enligt formeln: "Självständig som människa, fullvärdig som medmänniska".
      Det gäller att våga gå in i sig själv i stället för att gömma sig i mängden . Ty "lyckan i hopen skingras då hopen skingras", och den som inte förmår leva med ångesten och tystnaden kan endast vinna tillfällig befrielse. Författaren pläderar för eftertanke och lyssnande inåt, för en ständig beredskap och misstro mot ideologiska inpiskare och mot dem som säger sig ha funnit sanningen.
      Man kan förmoda att Qvarnström tagit intryck av österländsk filosofi och ibland närmar sig hans idiom Vilhelm Ekelunds. Likaså vidgår han, att han gjort bekantskap med olika "företagare i den metafysiska byggbranschen". Men han skriver av inre tvång och hans böcker är led i en fortgående självrannsakan och besvärjelse av ångesten.
      "Mitt namn är autisten" är inte någon överdrivet "publikvänlig" bok. En egenhet som också förekom i barndomsskildringen och som tydligen hänger nära samman med själva verklighetsuppfattningen är de många personifikationerna. Det må förlåtas läsaren om han ibland går vilse i de allegoriska irrgångarna eller råkar fastna i någon av de vindlande diskurserna.
      Emanuel Qvarnströms konsekvens och mod att vara sig själv trogen är i alla händelser beundransvärd. Om sitt författarskap har han en gång avgivit en förklaring som rymmer både ödmjukhet och tro på den egna uppgiften "Avsikten med mina böcker är helt enkelt att också detta ska blir sagt av någon. Om sedan någon annan kan godkänna det jag skriver som utgångspunkt för sina personliga frågor om sig själv, då har jag inte levat förgäves."


      Göran Lundstedt




Kvällsposten 21 maj 1977

Försöker se sig själv

      I "Mitt namn är Autisten" av Emanuel Qvarnström betyder autism självförsjunkenhet, uppgående i egna tankar och fantasier, avkoppling från yttervärlden och kontakt med andra människor. Uttalad autism är ett symtom vid schizofreni.
      Emanuel Qvarnström menar att dels finns det denna "mentalsjuka" autist, som bara sitter och stirrar in i en vägg, dels en lyssnande, aktiv autist, som försöker analysera och tränga in i sig själv. Qvarnström som autist brottas med problemet att förstå sig själv, att finna sanningen och en mening med livet.
      Boken innehåller teoretiska resonemang om konkreta problem i samhället, som människors ensamhet, det ökade våldet och rasdiskrimineringen. Qvarnström, som den gamle omvände marxist han är, kritiserar hårt marxismen och religionen för att de förkväver individen och bara befaller, och för att de inte bygger på fakta.
      Ibland känns det som Qvarnström skriver bara för sig själv, lite von oben som en filosof vandrar han fram med sina lärjungar.
      Mitt namn är Autisten är en ganska svårläst bok. Men det är absolut värt tankemödan att läsa den. Emanuel Qvarnström är nämligen en människa som har tänkt, och som har en hel del väsentligt att komma med.


      Christina Åkerman




Norrländska Socialdemokraten 25 juli 1977

En bok fylld av UNDERLIGHETER

      På sidan 145 i Mitt namn är autisten av Emanuel Qvarnström står det:
      "Det står dig fritt att betrakta det som högsta visdom. Eller som skitprat med ett och annat stänk av tänkvärdhet. Det står dig fritt att betrakta det som ingeting alls."
      Så blir väl också de flesta läsares reaktion när de får boken i sin hand. Först att det är svammel, så att det är tänkvärt, men man läser den med stor tveksamhet. Qvarnström försöker övertyga med någon levnadsfilosofi, men att nå fram till den är svårt. Autisten, den självupptagne? Bunden av sitt jag och inre spänningar och skräck? Det blir en tröttsam läsning som mitt i alltsammans innehåller kvicka tankar och visdomsord.


      (osignerad anmälan)


Omslaget till Mitt namn är autisten.
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]