Recensioner av: Bärarna har gått för dagen


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Sydsvenska Dagbladet 2 december 1980

Otidsenliga betraktelser

      I Emanuel Qvarnströms böcker finns ofta personliga hänvändelser till läsaren. Han vill att denne skall göra det skrivna till utgångspunkt för egen tankeverksamhet och självprövning. I sin femte tankebok frågar han sig dock uppgivet om människan verkligen vill bli "tilltalad", om hon verkligen vill avhända sig vaneseendets trygghet. Qvarnströms anspråk är så mycket oförsyntare som de rycker undan grunden för många av den offentliga debattens estradlejon. Liksom Ekelund ställer han den enskilde ansikte mot ansikte med det egna jaget. Denna konfrontation tycks i en del fall ha blivit alltför påfrestande och vreden har vänts mot författaren.
      Naturligtvis innehåller Qvarnströms senaste bok mycket som måste reta den rättänkande, men hans ärliga uppsåt lär ingen kunna förneka. Hans sanningssträvan tycks ha sina rötter i barndomens utsatthet, sådan den beskrevs i den självbiografiska debutromanen. I en kommentar till denna, som är omtryckt i den nya boken, heter det: "Har det, mera grundligt sett, någonsin funnits en levande människa som inte dött skräckdöden och sedan uppstått till synes levande, men för alltid präglad av den skräck som dödat henne". Barnet som "vägrade ljuga", som överallt omkring sig såg förställning och bigotteri, blev ångestfullt medvetet, om varje människas ensamhet, men befästes samtidigt för alltid i "hederligheten mot det egna jaget".
      Ty Qvarnström har förblivit denna grundupplevelse trogen. Han är det sanningsägande barnet hos H C Andersen och ser som sin uppgift att blottlägga falska premisser och önsketänkande samt ifrågasätta de förment självklara sanningarna. Medan den föregående samlingen "Folket i yttervärlden" till stor del behandlade "sanningen" ur kunskapsteoretisk synvinkel, rör det sig i "Bärarna har gått för dagen" om högst påtagliga företeelser, om Sovjets roll, om Palestinafrågan, om tillståndet inom den svenska s k vårdsektorn m m.
      Boken har därför ett drag av pamflett, någon gång erinrar den osorterade framställningen om Strindbergs blå böcker, "Jag önskar att jag kunde förvandla mig till en trasig grammofonskiva, som du inte kunde göra något åt att du måste lyssna till", förklarar författaren en gång. En och annan tycker säkert i sitt stilla sinne att han lyckats i detta avseende. Samtidigt som han är mycket skarpsynt i avslöjandet av subjektivt godtycke är risken naturligtvis att han själv blir ensidig och ser spöken på ljusa dagen.
      Men han har onekligen gett den famösa devisen "gräv där du står" ett nytt innehåll och berättar utförligt hur han uppvaktar radionämnden, Aftonbladet, Gustav "Skå" Jonsson, socialstyrelsen och andra instanser. Det hela är ibland lätt patetiskt och liksom hos Jan Myrdal och Lars Gustafsson tycker man sig se den siste individualisten i vanmäktig kamp mot ett korporativistiskt samhälle inför vars självrättfärdighet och oförstående hans suppliker förvandlas till kuriösa monologer.
      Emanuel Qvarnström befinner sig på "ensamresa i tankevärlden", han går sin egen väg och undviker "De Behagsjukas Paradgata". Inte utan självkänsla finner han sig i den egna bestämmelsen, men man märker också en stor ångest, en jagupplevelsens klaustrofobi. Han avvisar dock all falsk tröst: "Jag efterlyser den människa som stannar i sval och klarögd undran inför själva denna förfäran och i vetskap om vad den gäller". Mycket hade säkert vunnits om fler människor hade vågat inta denna obekväma position.


      Göran Lundstedt




Kvällsposten 4 december 1980

Han gör upp med lögnerna!

      Emanuel Qvarnström tycker inte om att berätta, han vill samtala med läsaren och därigenom bryta den litterära berättartraditionen. Detta gör han också i sin nya bok Bärarna har gått för dagen.

      Som en röd tråd genom boken går Qvarnströms oförsonliga motvilja mot socialismen och facket. Han slår hårt mot vänstervridningen i press, radio och TV, både mot dem, som utövar den och alla dem, som är passiva medlöpare.
      Emanuel Qvarnström går sin egen väg, inte bara vid sidan om utan också mot den aktuella debatten i det svenska samhället. "Bärarna har gått för dagen" är en kraftfull uppgörelse med lögnerna i vårt samhälle och hos oss själva.
     

Tankeställare

      Individen, men också medmänsklighet och hänsyn, är begrepp som Qvarnström varmt förfäktar. Detta framkommer inte minst i det sista avsnittet av boken, som kan bli en tankeställare för många människor.
      "Bärarna har gått för dagen" är en bok i självbekännelseform med ett mycket varierande och givande innehåll. Qvarnström har intressanta och stimulerande åsikter om bl a problemen inom långvården och mentalvården, staten Israels existens och supermakterna USA:s och Sovjetunionens roll i världen.
     

Väl privat

      I "Bärarna har gått för dagen" för Qvarnström en intensiv och krävande dialog med läsaren. Dock är hans uppgörelse med en recensent av en av de tidigare böckerna väl privat. Även om han har rätt i att en hederlig författare förtjänar en hederlig recension.
     

Annorlunda

      Emanuel Qvarnströms böcker är annorlunda både till form och innehåll. Han har en personlig meningsbyggnad, flera meningar med stora bokstäver o.s.v. Men detta skrivsätt harmonierar väl med innehållet.

      Christina Åkerman



[I en bildtext i anslutning till recensionen sägs dessutom:]

Emanuel Qvarnström bryter upp ny mark i sin nya roman och måste nu betraktas som en av de stora svenska stilbildarna.





BTJ (Bibliotekstjänst) 1981 [nr. okänt]

      Hc Qvarnström, Emanuel, Bärarna har gått för dagen. Qvarnström kan närmast karakteriseras som en nutida Thorild, en kritiker som i full politisk och filosofisk rustning går till ursinnig frontalattack mot en rad företeelser i det svenska samhället som han anser konformistiska, stelbenta, själlösa. Stilen är också "thorildsk", obekymrat egensinnig, lynnig, ibland buren av starka expressiva formuleringar, andra gånger tillkrånglad, med många utvikningar, avbrutna satser, utrop, retoriska frågor. Ändå kan man inte säga att Qvarnström är svårläst. Han angriper med konkreta exempel "Vänstermonopolets massmedia" men uttrycker inte bara sin besvikelse över socialismens urspårning utan också över regeringens ovilja eller oförmåga att ändra jämlikhetsdogmer, MBL, socialistisk centralstyrning och allmän politisk konformism. En annan svensk samhällsfråga som tas upp, med belysande exempel, är sjukhusvården, inte minst den psykiatriska. Utrikespolitiskt angriper Qvarnström alla de tre supermakterna och naglar fast mot väggen den propalestinska antisemitism som utger sig för att vara "antisionism".

      Helmer Lång




Dala-Demokraten 5 november 1980

"Debattbok" bara strunt

Det är inte särskilt förvånande att det finns så ärkereaktionära människor som Emanuel Qvarnström; däremot överraskar det att ett förlag, AWE/Gebers, funnit det motiverat att ge ut en bok som "Bärarna har gått för dagen".

      Den kallas debattbok men det är struntprat. Här finns inget utrymme för debatt: Qvarnström är så tvärsäkert kategorisk, så snål med argumenten, att alla försök till samtal är alldeles utsiktslösa.

      Qvarnströms ursinne drabbar naturligtvis först och främst arbetarrörelsen. Så här kan det låta:

      "Läsare, de gudar, vilkas ivrande prästerskap du lyssnar till, eftersom inget annat finns att lyssna till, de gudar du tjänar genom att inte sätta deras rätt och heder ifråga, heter Socialismen och Facket...!"

      Som sagt, den här boken har getts ut av ett av våra vanligaste bokförlag. Annars kunde man tro att den beställts av någon riktigt mörkblå moderat aktionsgrupp.

      G-L     [möjligtvis G-E; otydlig fotostatkopia]




Svenska Dagbladet 1 mars 1981

Zarathustra i byn

      "Varningen till Bismarck" är äldre journalister emellan ett vördnadsvärt jargonguttryck. Det syftar på en berömd ledare i Smålands Allehanda. "Vi har redan förut varnat den tyske kanslern för att framhärda i sin nuvarande politik och upprepar nu denna varning". Som tankeställare inför alltför självsäkra råd och omdömen kan anekdoten förvisso alltjämt vara aktuell: Gud må förlåta mig somliga rader.
      Å andra sidan hade givetvis Tage Erlander alldeles rätt när han en gång i en riksdagsdebatt påpekade att det förmodligen hade varit klokt av Bismarck att lyssna till den småländske redaktörens varningar.
      Alltså finns det skäl att med allvar läsa och begrunda envetna självtänkare som utan hänsyn till hallstämplade auktoriteter uttrycker sin egen mening i allvarliga frågor. Störtsjöar av opportunistiskt nonsens har uttryckts på professorsfranska eller redaktörssvenska — förnuftets röst kan lika väl göra sig hörd från Alvesta som från Oxford.
      T. S. Eliot karakteriserade en gång elakt Bertrand Russel som a suburban Voltaire. Russel var onekligen en av de största filosoferna, men även hans varmaste beundrare torde innerst inne erkänna att han i några av sina mera festliga och slarviga stunder i någon mån förtjänat Eliots omdöme.
      I vårt land har vi en mot alla auktoriteter istadig självtänkare, Emanuel Qvarnström vid namn. Han är förvisso icke någon förstadens Voltaire. Däremot tycks han — med eller utan litterär påverkan — i betänklig utsträckning uppleva sig själv som en ny Nietzsche:

      Att urskilja det som alla värderar och därför utskiljer är detsamma som att erövra åt sig den ensamhet vars rätta namn är Frotteringsplats i Folkträngsel. Vad kan vara mera värt att urskilja för den sanna medelmåttan än de sanna medelmåttornas livslånga behov av inbördes trängsel...!
      Vad kan vara mera angeläget att dölja i flocklivet än de skrubbningslystnas molande skam och ömsesidiga förakt...!

      Så skriver han i sin senaste tankebok, Bärarna har gått för dagen.
      Så kan man tänka och skriva. Nackdelen är endast att man genom ett så totalt människoförakt och en så total individualism ställer sig själv uppe på berget utom effektivt hörhåll för oss andra.
      Qvarnström försöker i denna bok som i tidigare övervinna avståndet genom ett typografiskt oväsen av utropstecken, punkter, stora bokstäver och okvädinsord som tyvärr inte helt vill lyckas. Att något buller och stoj i angeläget ärende pågår blir uppenbart, men det angelägna budskapet har svårt att tränga fram.
      Vilket är beklagligt. Qvarnströms kritik emot socialistisk illusionspropaganda, romantisk reklam för palestinier och en från varje synpunkt vettlös knarkfilosofi borde verkligen — även om tankarna inte är så helt originella som han tror — vara förtjänta av att komma till allmännare kännedom. En information han själv gör allt för att motverka.
      Med någon tvekan berör jag ett tema i boken som för Qvarnström själv är centralt: ett hans mellanhavande med Svenska Dagbladet.
      En tidigare skrift av hans hand utsattes på denna sida för en erkänt hårdhänt granskning av Carl Rudbeck. Begripligtvis blev författaren irriterad av detta och ägnar en betydande del av sin senaste bok åt allsköns spekulationer om mina kolleger och mig.
      Att jag personligen karakteriseras som dumfräck lögnare, hycklare, och därtill, möjligen värst av allt, belevad må lämnas därhän; något skall jag rimligen tåla för min sold. När Qvarnström däremot finner Svenska Dagbladet vara ett "vänsterinfiltrerat men ännu inte invaderat medium" och som exempel på infiltratörerna uppräknar hrr Gustaf von Platen, Carl Rudbeck, Thede Palm och Leif Carlsson torde det för alla utom för honom själv stå klart att något fortsatt fruktbart tankeutbyte ej rätt gärna är att påräkna.
      Tvisten gäller i den mån jag kan urskilja innehållet, en principfråga av ganska stor praktisk betydelse. Därför, och endast därför, må saken ytterligare på några rader beröras.
      Den som till allmänhetens tjänst utger skrifter av trycket utsätter sig för risken av granskning i massmedia — även en mycket hård och kritisk granskning. Spelets regler är sådana att i varje fall för mig kända tidningar tillämpar regeln att som furan har fallit får hon ligga. Vi kan inte annat än i ytterst exceptionella fall, tillåta polemik mot de recensioner vi (med eller utan vederbörande författares tillstånd, med eller utan förfrågningar från hans sida) infört. De praktiska resultaten av att avvika från denna regel skulle snart blir helt ohanterliga.
      Från en författares synpunkt är detta helt visst en grym princip. Hans bok är för honom den viktigaste i världen, han har ägnat år av arbete och engagemang däråt. För de människor på en tidnings redaktion som handskas med han bok — eller refuserar hans av begripliga harm och besvikelse präglade genmäle — är hans ärende tyvärr endast ett av bokstavligen tusentals andra.
      En grym tingens ordning, men ofrånkomlig.

      Leif Carlsson


Omslaget till Bärarna har gått för dagen.
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]