Recensioner av: Cirkelplatsen


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Helsingborgs Dagblad 13 [?] maj 1976.
[Datum på den här källangivelsen är lite oklart pga en dålig fotostatkopia. Publiceringsdatumet kan ev. också vara 10:de eller 18:de maj.]

Filosofisk monolog

      Någonstans mellan Ingenmanslandet och Därutanför ligger Den Grå Skogen. I Skogens mitt finns Cirkelplatsen. Där bor den anonyme huvudpersonen i Emanuel Qvarnströms filosofiska monolog Cirkelplatsen. Genom hans anteckningar får vi följa hans förtvivlade försök att skapa någon klarhet i varför han befinner sig där han är och vad som är meningen med hans liv.
      Låter det hela absurt? Det är just precis vad det är. Den litterära absurdismen, speciellt i form av Samuel Beckett, känns mycket nära. Både Beckett och Qvarnström kastar ut sina mer eller mindre anonyma hjältar i en obegriplig omvärld där de förgäves försöker orientera sig. Förvirringen är i det närmaste total. Huvudpersonen i Cirkelplatsen är dock lite mer filosofiskt skolad och lite mer logiskt lagd än Becketts figurer. Han försöker avslöja tillvarons hemligheter genom spetsfundiga resonemang, genom att utnyttja språkets alla möjligheter.
      Cirkelplatsen åskådliggör mycket skickligt en företeelse som med ett modeord brukar kallas alienation, d.v.s. ett tillstånd av fullständig kontaktlöshet, en känsla av totalt främlingsskap. Huvudpersonen har ingen som helst kontakt med andra människor. Endast i några minnesbilder figurerar ett par personer, bl.a. modern och fadern. Otryggheten i förhållandet till dessa har resulterat i att den anonyme centralgestalten misslyckats i sina kontaktförsök med andra människor och isolerat sig inom sig själv. Som en redogörelse för ett psykiskt sjukdomstillstånd och som ett inlägg i en existentiell debatt fyller Cirkelplatsen en viktig funktion.
     

      Claes-Göran Holmberg




Göteborgs-Posten 10 maj 1976

Omväg till vardagen

      Emanuel Qvarnström berättar om en vandrare i en skog med egendomliga träd i dimma och tystnad. Den är svår att förstå sig på både för vandraren och läsaren, för det är i högsta grad en symbolisk skog. Den gömmer på Uppdrag och Uppdragsgivare. Vad uppdraget går ut på och vem ordergivaren är får man inte veta. Det finns en Domare och en Flykting, det finns Tingsammanhållare och Tingupplösare och det finns framför allt frågor. De har med vandraren och hans situation att göra, de gäller livet, meningen och identiteten. Vandraren har några minnen av sin mor men vet mycket litet om sin far. Det viktigaste han vet är att det finns ett annat liv, ett Därutanför som inte har med skogen att göra.
      Det låter förfärligt och det är i varje fall djärvt att på det här sättet försöka skildra osäkerhet och främlingsskap, för det är vad Cirkelplatsen handlar om. Men Emanuel Qvarnström håller i stort sett det allmänna och vaga stången och lyckas få sin skildring spännande. Det beror på att han har ett omväxlande och rytmiskt språk. Det är vackert, bilderna fungerar och frågorna som vandraren ställer i skogen blir naturliga. Den som söker en realistisk berättelse bör naturligtvis undvika prosa av det här slaget, men den som är intresserad av prosapoem i större format kan ha intresse av Qvarnströms försök.
      Nu är livet för de flesta en fråga om att acceptera och finna sig till rätta. Vandraren i Cirkelplatsen gör det på sitt sätt. Han kallar sig t o m Den Fulländade Skogsmänniskan. Men skogen han vandrar i är grå, det finns en grå stuga och han säger på ett ställe: "Jag övar ständigt min förmåga till inlevelse i gråheten." Ändå har han ett målarskrin med sig med "färger som inte tar slut och penslar som inte blir slitna." Det finns oanade resurser, det finns spänningar mellan hur livet är och hur det borde vara. Och när skildringen upphör börjar färgerna att komma till skogen. Boken slutar med orden: "Något säger mig att jag bör ägna mig helt åt min målning hädanefter."
      Förändring är alltså möjlig, och om jag förstår författaren rätt menar han att spänningen och skräcken finns i vardagen. Den grå skogen har vi omkring oss. Här ställer vi våra frågor. Här går vi runt i vår cirkel. Här kan vi finna färgerna.
      Emanuel Qvarnström gör med sin tredje bok en fantastisk omväg för att beskriva det självklara.


      Erik Lundberg




Arbetaren 31 december 1976.


I Cirkelplatsen ger Emanuel Qvarnström i säregen prosalyrisk form uttryck för en mans känsla av labyrintisk instängdhet. Han irrar omkring i en skog, om verklig eller symbolisk kan man undra över — kanske är den bådadera. Och för sig själv ställer han frågor om tillvarons elementära beskaffenhet; frågor om varför människan är ensam, jagad, rädd, skuldtyngd. Envist och uthålligt söker han en utväg, ur skogen och ur sitt grubbel, utan större hopp om att finna någon. Själva ihärdigheten imponerar emellertid, hur fruktlöst företaget än ter sig, faktiskt och litterärt. Hållpunkterna för läsaren blir inte många i denna närkamp med livsgåtorna, men den personliga angelägenhet Qvarnström lyckats förläna sin bok gör den till ett vittnesgillt inlägg om en plågsam mänsklig situation.

Per Schwanbom


Omslaget till Cirkelplatsen.
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]