Intervjuer
                    
© Copyright till intervjuerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Svenska Dagbladet 20 juli 1975.

Blinda rusar vi mot stupet

Den som går sin egen väg, vid sidan av den aktuella debatten i Sverige, riskerar att inte bli hörd eller uppmärksammad. EMANUEL QVARNSTRÖM, författare med tre böcker bakom sig, hör till dem, menar URBAN ANDERSSON som läst vad han skrivit och sökt upp honom för ett samtal.

Sverige är, det vet vi, ett mycket konformistiskt land. Här ryms inte många opinioner samtidigt. De snitslade åsiktsslingorna leder ofta till en och samma utsiktspunkt. Jag tror inte någon kan förneka det förhållandet som t.ex. aningen systematiskt tar del av radions och TV:s nyhets- och samhällsinformerande program.
      Men många människor känner att stora delar av det som är deras liv sällan berörs i allt det beskäftiga kommenterandet, tyckandet, nyhetsjagandet. Sådant som har att göra med människans identitet och inre växt, hennes rädslor, drömmar, hennes undran över livet och tillvaron finns det föga utrymme för.
      Är man författare i detta ärende skall man snart märka att man blir uselt recenserad, om alls omnämnd i de stora tidningarnas spalter. Så är det för en del. En av dem heter Emanuel Qvarnström. Om ett par tre år är han sextio. Hans första bok kom ut 1973. Sedan dess har det kommit ytterligare två och tystnaden kring det han har att säga verkar blir allt mer kompakt. Inte därför att han är en dålig författare, utan därför att hans syn på det svenska samhället och de opinioner som lever och formas där inte är den rätta.
      Ändå fick debutboken "Om far kommer hem" (AWE/Gebers) ett fint mottagande. Lovorden var många och ovanligt berättigade: få barndomsskildringar från senare år har samma intensitet och närvaro. Det beror på att Qvarnström lyckats få sin berättelse att växa ur en tolvårig pojkes mun, den pojke han själv var en gång i tiden.
      I Cirkelplatsen, hans tredje bok, som kom i våras, försöker han leva sig in i en så kallad mentalsjuk människas liv, en irrande människa som ständigt ställer frågor, om tillvaron, om sitt liv. Det är en bok full av isolering och tystnad. Där finns inga röster, bara ett eko som vandraren i skogen ibland hör som kan var ekot av hans eget skrik. Den ensamhet i en skog som människan i Cirkelplatsen upplever är, menar han, en ensamhet som vi alla har inom oss, i vår vardag, i varje ögonblick, bara vi ville se det.
      — Den sannaste människa som finns är den vi kallar mentalsjuk. Det är också den människa vi vet minst om. Hon är inte annorlunda än vi, det är bara fråga om en gradskillnad. Den som lyssnar inåt blir gärna lite rädd, för den värsta fienden är ju det egna jaget, det är vi rädda för, fast vi givetvis inte vill erkänn det. På mentalsjukhusen finns de på en gång lögntrötta och sanningsrädda människorna, de som inte längre orkar bära de felaktiga flocknormernas fana högt.
      Säg mig att jag ljuger (1975), är utan tvivel mycket krävande, en intensiv och borrande dialog med läsaren, en enveten uppgörelse med grundlögner i vårt samhälle och hos oss själva.
      Boken bärs upp av en häftig sanningslidelse. Qvarnströms främsta mål tycks vara att komma åt lögnen och dess makt över oss. Gång på gång återkommer formuleringar som visar mot bokens huvudtema: "man måste gå tillrätta med sig själv i första hand", "världen kan aldrig bli något annat än vad du gör dig själv till", "för att leva i grupp måste man vara en individ".
      — Vi vet alldeles för litet om oss själva, säger Emanuel Qvarnström. Vi ljuger gärna för oss själva så fort tillfälle ges. Vi vill inte se sanningen som den är.
      — Människorna rusar mot ett stup, som paleolitiska hästar. Ändå har vi en nedtecknad historia som är femtusen år gammal och som kan berätta vilka misstag tidigare generationer begått. Trots det verkar vi inte ha lärt oss något av alla dem som före oss misslyckats med att skapa drömsamhället, det bästa sättet att leva på.
      Hos Emanuel Qvarnström känner man hela tiden en stor misstro till det som saluförs på paradismyternas torg. Han är en passionerad antitroende.
      — Jag har själv varit marxist, i min ungdom, och jag har åtskilliga gånger talat mig varm för socialismens välsignelser. Att jag tänkt om beror på ett behov att verkligen tränga bakom alla fraser om den ljusa framtid som väntar oss. Jag känner en häftig motvilja mot marxismen, samma motvilja som mot religion. Jag avskyr allt som det inte finns täckning för. Vi måste veta vad det är vi säger. Människan har ständigt sökt efter bättre sätt att leva på. Nu har hon letat så länge och så intensivt att fyra miljarder lever i en förgiftad värld. Jag kan inte se att vår nuvarande kultur är en framgång, en teknisk kanske men inte en mänsklig.
      Vi hamnar i ett samtal om våra respektive syner på paradimyter och drömmar om en bättre värld, om individens förhållande till ett nödvändigt kollektiv, om system som sätter tvångströja på människan. Snart är vi åter vid socialismen.
      — Den som inte tar in individen i bilden har inget att bygga en samhällssyn på, säger Qvarnström. Vi är enskilda individer. Det finns inget som heter "folket", det är en jävla lögn. Men däremot finns det något som heter "många enskilda individer tillsammans". För mig är marxismen ingen samhällsförklaring just därför att den utelämnar individen, är antiindividuell.
      Qvarnström är också starkt kritisk mot alla dem som vänder sig mot en typ av diktaturer utan att ägna motsvarande uppmärksamhet åt de kommunistiska länderna. Man kan inte, säger han, tiga med vad som sker i Sovjet och samtidigt utlova ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Uttrycket "makten åt folket" är en oförskämdhet utan like. "Folket" har inte någonsin tagit och kan inte någonsin ta makten. Överallt är det en grupp ledare som har tagit makten på folkets vägnar.
      Vid läsningen av Säg mig att jag ljuger, tänker man ofta på konkreta förhållanden i dagens svenska samhälle. Qvarnström skriver om sin syn på kriminalvården, de mentalsjuka, förhållandet mellan unga och gamla. Under vårt samtal återkommer han då och då till det stigande våldet i samhället och berättar om hur han själv, i den förort där han bor, stiftat bekantskap med det.
      — Vi kan räkna med ett alltmer ökande våld, en allt större brutalitet. Inte därför att människor är onda. Det finns inget som heter ondska. Men min generation har svikit dagens ungdom. Oavbrutet sviker vi dem.
      — Dagens ungdom saknar förebilder och vi vägrar vara det. I stället kryper vi nästan på knäna för dem och lyssnar undergivet till vad de har att säga. Vi är helt enkelt rädda för dem.
      I stället borde vi, menar han, tidigt göra unga människor medvetna, inte "medvetna" i ordets numer vanligaste betydelse utan verkligen medvetna, lära människan att i grunden förstå sig själv och varför hon beter sig som hon gör. Individen måste vara medveten om sin individualitet.
      Under ett par timmars samtal med Emanuel Qvarnström känner man allt starkare att under han ord finns en pessimistisk syn på människan och hennes framtid. En världskatastrof är oundviklig menar han, åtminstone på relativt kort sikt. Blinda rusar vi mot stupet.
      Nå, varför skriver ha då sina böcker? Och för vilka?
      — Mina böcker är inte skrivna för dagens människor, de har inte tid med sånt. Jag hoppas ingenting av mina böcker och gud bevare mig från att bli världsförbättrare. Men för mig är det ändå nödvändigt att skriva dem. För att jag själv ska veta vem jag är innan jag dör. Jag vill gå in i mig själv och ta reda på det.
      — Avsikten med mina böcker är helt enkelt: att också detta ska bli sagt av någon. Om sedan någon annan kan godkänna det jag skriver som utgångspunkt för sina personliga frågor om sig själv, då har jag inte levat förgäves.


      Urban Andersson




Arbetarbladet 26 mars 1977.

Emanuel Qvarnström - en individualist som tar författarskapet på blodigt allvar

      Emanuel Qvarnström är författare och utkommer på Almqvist & Wiksells förlag. Hans böcker har anmälts i Arbetarbladet av skilda recensenter. Det har visat sig att de har haft svårt att få grepp på hans författarskap. Recensionerna har sällan varit uppmuntrande. Karl-Axel Lindholm läste Säg mig att jag ljuger, som kom ut 1975. Han fick svårigheter. Därför fick Lindholm lust att sök upp Qvarnström. Här skriver Karl-Axel Lindholm om mötet.

      Emanuel Qvarnström debuterade i 55-årsåldern — det var några år sedan. Almqvist & Wiksells förlag gav 1973 ut romanen Om far kommer hem. Det är en roman med stor intensitet och med en ovanlig inlevelse i en 12 års pojkes känslovärld. Vi äldre får t.ex. denna klara sanning rätt i ansiktet:

      "Om man frågar en vuxen vad världen är så stannar han upp ett tag och tittar långt bort och flinar lite snett och säjer ingenting. Sedan sätter han igång med att hugga ved eller skotta snö eller slå gräs".

      Qvarnström är en ganska krävande författare. Hans stil är korthuggen. Han skriver korta meningar, ibland på knappt en halv rad. Tar man hans bok Om far kommer hem i portioner, finner man snart att det är ett livsverk han har åstadkommit med denna roman.

Tala är ett — skriva ett annat

     Vad kunde dölja sig bakom den isländska stilen i romanen? Jag blev nyfiken och bestämde mig för att träffa Qvarnström.
      Emanuel Qvarnström samtalar på ett helt annat sätt än han skriver. Det finns säkerligen fler exempel på det hos våra författare, Tage Aurell och Axel Liffner, båda ordknappa och som konversatörer ymniga och helt charmerande. Qvarnström har en annan utstrålning, en sanningslidelse, parad med något av en Becketts pessimism.
      Vi samtalade några timmar och fann att det mesta ändå inte hade uttalats.
      I sin bok nr 2, Säg mig att jag ljuger... (1975) för Qvarnström politiska samtal. Jag har svårare för den boken Jag vill emellertid knyta an till temat där. Qvarnström söker egentligen inte "sanningen".
     
"Den som går att finna sanningen, han avslöjar inga lögner. Ta reda på lögnerna!"

      Det är lite paradoxalt uttryckt. Men karakteriserar hans metod.

Mot grupptänkande

      Qvarnström revolterar gärna mot grupptänkande. Han är angelägen att finna sin individualitet, sin särart. Han söker sig alltid "inåt". Om han går med i en grupp, måste han alltid vara på det klara med vad han är, var han står själv. "Gruppen måste bygga på individualitet". Han känner det nästan som ett tvång att komma underfund med sig själv, "Vem jag är". Därför har han brutit en annan väg än den han varit inne på förut. Han ställer sig själv mot väggen. Han rannsakar sig själv. Han håller domedag med sig själv som Henrik Ibsen gjorde.

Vår motsägelsefulla tillvaro

      Vårt behov av gemenskap är större än vårt behov av fakta, samtidigt är vi okunniga om våra psykiska resurser, menar Qvarnström. Däremot vet vi vad vi kan prestera fysiskt. Det finns emellertid många motsägelser i vår tillvaro. Visst var människan det första djuret, som protesterade mot att anpassa sig till naturen. Det kanske är därför som vi inte kan klara ut de ekologiska sambanden. Vi har mist mycket av vår inlevelseförmåga. Vår primitivitet har ersatts av intellektualitet, driften att förstå fakta utan att ändock fatta meningen med kretsloppet i naturen. Qvarnström känner sig därför ganska pessimistisk inför framtiden. Det tar tid, innan vi kommer till insikt, innan vår känslighet påverkar vårt förstånd i den riktningen, att vi verkligen vet vad vi ska göra för att världen och människorna ska kunna hålla ihop, hålla ut och leva ett fullödigt liv.

Blodigt allvar

      Mötet med författaren Emanuel Qvarnström kompletterade bilden av den första, skriftliga konfrontationen med hans verk. Qvarnström tillhör de få författare, som arbetar med livsviktiga frågor. För honom är författarskapet blodigt allvar.


      Karl-Axel Lindholm




Kvällsposten 12 augusti 1973

Matematikern slutar räkna

GÖR DEBUT SOM FÖRFATTARE

Han fyller femtiofem år i mitten på december. Han har jobbat hela sitt vuxna liv som försäkringsmatematiker. Vid sidan av har han försökt ge sig på författaryrket. Men hela tiden refuserat sig själv. Dubbelarbetet har tagit hårt. Nervtrassel. Sjukskriven i drygt ett år. Men nu debuterar han till sist ändå — Emanuel Qvarnström. En av hösten få skönlitterära debutanter. Kanske den märkligaste på år och dag!

      Det är en otrolig författarmöda som ligger bakom Qvarnströms debut. Men när han tog gud i hågen och gick upp till "sitt" förlag, Almqvist & Wiksell, hade han inga problem. Manuset accepterades omedelbart.
      Debutverket har fått den känsliga titeln Om far kommer hem — en titel som Qvarnströms fru valde. Carl-Åke Kärnell på förlaget:
      — När vi såg manuset första gången tände vi omedelbart. Det är en mycket märklig bok — och en märklig författare...

Bättre och bättre

      Emanuel Qvarnström berättar själv från sin författarlya på Stockholms Söder:
      — Det jag tidigare har skrivit har jag refuserat själv därför att jag inte tänjde ut mig ordentligt. Först när man känner att man inte kan göra boken bättre — ja, då är det kanske dags att gå till förläggaren...
      — Jag har inte gett mig förrän jag kommit i riktig kontakt med mig själv, förrän jag nådde gränsen för min förmåga.

Om far kommer hem handlar om en tolvårings syn på sin far. Om längtan efter pappa.

      — Jag började skriva på allvar 1966. Jag ville skildra hur en tolvåring upplevde ett stycke liv.
      — Naturligtvis kunde jag inte omedelbart nå fram till min tolvåring. Jag tvingades gå ner genom alla åldersskalen innan jag nådde fram till den riktiga, den äkta tonen.

Självbiografisk

      — Boken har en självbiografisk slagsida. Min far var en ganska ovanlig person i ett vanligt Småland, dit han kom som fosterpojke från Stockholm.
      — Han spelade bl a dragspel och violin. Han var en utpräglad ledartalang. Spelade amatörteater, bl a.
      — Det gjorde honom till en misstänkt figur. Har var så kolossalt annorlunda. Min mor kom från dom andra, den ursprungliga befolkningen. Dom som satte betyg...
      — Det är allt det här jag försökt skildra med en tolvårings ögon.

Hittat tonen

      — Det tog mig fem år att nå fram till den riktiga tonen — och sen ytterligare sex år innan boken var färdig. Jag tror säkert, att jag skrivit den både fem och tio gånger innan jag blev nöjd.

      Qvarnström är på väg mot de femtiofem. Tidigare har han jobbat som matematiker på försäkringsbolaget Valand. En annorlunda, mera exakt värld än skönlitteraturens...

      — Javisst. Men exaktheten har jag alltid eftersträvat. Jag tillåter inga biljud komma fram inifrån. Därför tvingades jag också gräva ner mig i flera år. Nu vet jag att jag lyckats fram...

Fler på gång

      Qvarnström har alla chanser att bli en ny stor svensk författare — bara den bräckliga hälsan håller. Ett nytt manus ligger redan för bedömning på förlaget — en satir över det moderna Sverige.
      Och i författarlyan på Söder i Stockholm jobbar han redan med sin tredje bok — fast temat vill han helst hemlighålla.
      Hans målsättning är helt klar:
      — Jag hoppas, nej, jag vill ägna mig åt författaryrket på heltid. Oavsett vilket orkar jag inte både skriva och arbeta som försäkringsman.

      Ulf R Johansson


 
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]