Introduktion - sammanställd av Hannu Andersson
|
 Emanuel Qvarnström— en framtidens författare?I november 1996 dog författaren Emanuel Qvarnström, 77 år gammal. Så gott som obemärkt försvann han ut i den stora glömskan och tystnaden. När jag cirka ett och ett halvt år efter hans död gjorde en internetsökning på hans namn fick jag summa noll träffar, och det blev upprinnelsen till denna sajt, vars syfte är att sprida lite ljus över ett av det sena 1900-talets mera originella svenska författarskap som ännu väntar på att bli upptäckt. Kort biografi Emanuel Qvarnström föddes 15 december 1918 i Ramkvilla, ett litet samhälle i Jönköpings län, en del av det småländska s.k. bibelbältet. Han växte upp utan syskon i en liten röd stuga vid kanten av byvägen. Hans mor var ensamförsörjare och fadern kom endast sällan på besök. Begrepp som "horunge" och oäkting" blev han snart bekant med i en omgivning präglad av bigott religiositet och bymentalitet. Efter 6 år i folkskolan började han arbeta som dräng och ladugårdsarbetare, men 1938, som tjugoåring, flyttade han till Stockholm och blev sedan kvar där för gott. I Stockholm arbetade han först som plåtslagarlärling, sedan som byggnads- och diversearbetare. På fritiden läste och studerade han på egen hand de vanliga studentämnena och dessutom filosofi, teologi och psykologi. Han fördjupade sig i fransk och tysk litteratur på originalspråken. Eftersom byggjobben var tunga och slitsamma började han så småningom att fundera på ett bättre yrke och läste därför in den dåtida studentmatematiken via NKI-skolans korrespondenskurser. Detta ledde till att han som tjugoåttaåring, direkt efter beredskapsåren, fick en anställning på Valand som försäkringsmatematiker, en tjänst som han innehade från 1946 till 1973 då debutboken kom ut och Qvarnström, femtiofyra år fyllda, blev författare på heltid. Åren 1979 - 1995 var han medlem i Författarförbundet. 1977 och 1988 erhöll han arbetsstipendier från Författarfonden. Vid sin död 30 november 1996 var han gift i sitt andra äktenskap med konstnärinnan Elsie Landström . Författarskapet — en ovilja att berätta Den som inte känner till Emanuel Qvarnströms författarskap önskar naturligtvis gärna veta vilken sorts böcker han skrev, men den frågan är inte helt lätt att besvara, eftersom större delen av hans författarskap är så personligt att jämförelser är svåra att göra. Att läsa Qvarnström är i första hand att möta en människa och inte en berättare, och den som är ute efter förströelse finner just ingenting av värde hos honom. Den läsare däremot, som söker tankar och reflektioner kring ämnet människan, den läsaren har mycket att finna i hans produktion. Många recensenter kallade Qvarnströms böcker för "tankeböcker" när de utgavs. Den termen är inte helt missvisande. Emanuel Qvarnströms bidrag till den gängse romangenren är litet, det utgörs endast av debutboken Om far kommer hem (1973) och Cirkelplatsen (1976). Ingen av dessa kan dock sägas vara en typisk roman — debutboken är helt och hållet skriven i en 12-årig pojkes lite naiva språkdräkt, och Cirkelplatsen avviker i sin tur genom sin rytm och typografi. Somliga recensenter misstog rentav Cirkelplatsen för en diktsamling när den kom ut (uppenbarligen fick bokens uppdelade textflöde dem reflexmässigt att tänka på stroferna i en dikt), men snarast är väl Cirkelplatsen att betrakta som en prosalyrisk roman. Båda dessa böcker låter sig dock läsas på ett ganska normalt sätt, som berättelser, men allt övrigt i Qvarnströms produktion kräver en helt egen läsart. I rubriken till detta avsnitt sägs det att Qvarnström hyste en ovilja mot att berätta. Det hänger samman med hela hans inställning till sitt arbete som författare. Han hade ett inre tvång att ta itu med saker och ting, såväl inom sig själv, som i det samhälle han såg omkring sig, och litteraturen var hans medel. Han var inte ett dugg intresserad av att underhålla och roa sina läsare, även om det finns mycket humor i hans böcker. För Qvarnström gällde istället att han hade ett uppdrag som han måste fullfölja, saker han måste få sagda. Kort uttryckt skulle man kunna säga att hans mission var att slå ihjäl människans och samhällets lögner: ideologiska, religiösa, personliga, psykologiska och politiska lögner. Han deklarerade klart att han inte var ute efter att finna sanningen med stort S, men att han ville finna och utrota lögner — i förhoppningen att det som då blev kvar skulle vara så nära en sanning som möjligt. Denna sin uppgift tog han på största allvar och i ljuset av detta framstår hans motvilja mot att berätta som förklarlig. Romankonstens medel var honom otillräckliga och därför upplevde han också den samtida litteraturen som "efterbliven". Han kunde inte få sagt det han ville genom att skriva romaner och efter Cirkelplatsen lämnade han för alltid berättandet bakom sig, till åtskilliga recensenters och, får jag förmoda, förlagets besvikelse. På baksidestexten till Bärarna har gått för dagen (1980) uttryckte Qvarnström sin besvikelse över den oförståelse han tyckte sig ha mött från såväl recensenter som läsekrets: "Jag tog mig verkligen förmätna tankar när jag trodde på möjligheten att bryta den litterära BERÄTTARTRADITIONEN..., detta oöverkomliga hinder för KOMMUNIKATION MELLAN DEN SKRIVANDE OCH DEN LÄSANDE... Det första en läsare märker när han eller hon slår upp en av Qvarnströms böcker är den personliga typograferingen. Qvarnström använder bokstäverna inte bara till att forma de ord han vill använda, texten får också visuellt förmedla hur orden är tänkta att uttalas. Den emfas man i ett samtal lägger på somliga ord och meningar låter han komma till uttryck i ett användande av versaler. Likaså är texten oftast uppbruten i korta stycken, många gånger bara en mening långa, som ska läsas på ett pauserat, eftertänksamt sätt. Skälet till detta sätt att skriva blir lätt att förstå om man betraktar Qvarnströms böcker som samtal, i vilka man ju normalt betonar somligt och annat inte, samt oftast uttrycker sig relativt korthugget — få människor talar i långa, entoniga, sammanhängande drivor av ord. För Qvarnström var texternas huvudfunktion att överföra tankar till läsaren. Hans skrivsätt är dialogen i sokratisk anda och han låter detta återspeglas i typografin. Som han är en själfull och engagerad debattör höjer han ofta sitt tonläge, för att poängtera något, och följaktligen skriver han då med versaler. Denna vilja att betona saker i texten sträckte sig så långt att han i en av sina böcker ville trycka ett enda ord i röd färg (ett önskemål som avslogs av förlaget av kostnadsskäl). Åtskilliga personer retade upp sig på Qvarnströms typografi när böckerna utgavs, det märker man när man fördjupar sig i den tidens recensioner, men bland recensenterna fanns även några som förstod poängen bakom och rentav uppskattade skrivsättet. Att Qvarnströms typografering är unik är helt klart. Sin vana att distrahera läsaren med bokstäverna var något som Qvarnström fann vara nödvändigt. Så här säger han själv om saken i en opublicerad introduktion till sitt författarskap från 1985: "För att läsaren lättare skall kunna undvika tanklös sträckläsning, har författaren vidtagit typografiska åtgärder såsom plötsligt förekommande versaler, kursiver såväl i versaltexterna som i de gemena, etc. Författaren har alltså med avsikt använt sig av skriftspråkets alla uttrycksmöjligheter i sitt försök att hejda vaneläsningens olater. Läsaren avfordras fräckt att verkligen LÄSA boken med osviklig eftertanke OCH UTAN NÅGOT SOM HELST VANETÄNKANDE." För den läsare som till äventyrs upplever Qvarnströms typografering som störande rekommenderar jag att tänka på notskrift — versalerna motsvarar då musikens forte eller fortissimo.Dialogformen Ovan har det redan sagts att dialogen är kärnan i Qvarnströms sätt att skriva. Dialogformen torde också vara det som en läsare mest lägger märke till näst efter typografin. En bok är ju av naturliga skäl ett enkelriktat medium, interaktion är omöjlig, men Qvarnström vänder sig ändå ideligen i texten till läsaren: ställer frågor, prövar tankegångar och vederlägger omöjligheter. Han håller ständigt läsaren sällskap under läsningens gång, försöker förutsäga vad läsaren tänker och gör sina kommentarer om detta — hela tiden i ett försök att nå fram till läsaren. Nästan alla hans böcker är idoga försök att via boksidorna nå in i läsarens liv och ställa frågor som han sedan kräver svar på. Qvarnström är således inte en författare som lämnar sina läsare ifred i läsvrån. Han vill dessutom inte roa, inte underhålla och inte berätta. Istället vill han rannsaka sina läsares hjärnor och hjärtan, pina och rena dessa med sin sanningslidelses eld — för att uttrycka det bibliskt. Vilja och allvar Qvarnström är en man som är uppfylld av det som han anser vara viktigt, och som varje människa som brinner av sanningskärlek och rättspatos är han också övertygad om att han har rätt. Han lämnar dock alltid en öppning för läsarens motargument och önskar sig inget hellre än att läsaren ska kunna överbevisa honom om att han har fel. Redan den första tankeboken utsäger detta klart och tydligt i sin titel: Säg mig att jag ljuger... Qvarnström ville ha mothugg. Hur man som läsare reagerar på Qvarnström åsikter och argumentering är högst personligt, somliga håller med, andra tycker att han pratar smörja — recensionerna ger smakprov på detta. För min egen del kan jag tycka att Qvarnström i sina resonemang då och då är ute på villospår, och ibland kan man uppleva att han lämnar föga utrymme för andra åsikter än sina egna, men detta uppvägs för det mesta av att han är intressant att lyssna till och att han i sina bästa stunder tillför en många nya och originella tankar. Till hans försvar måste också sägas att han är en mästare på att underbygga sina ståndpunkter med genomtänkta och logiska argument, och att hans bevisföring i många frågor är synnerligen bestickande. Ord man minns Varför tycker jag då slutligen att Emanuel Qvarnströms böcker förtjänar att ihågkommas? Jo, därför att även om han många gånger är en svår, snårig och ogenomtränglig författare, så finns det ändå passager av stor tankeskönhet och originalitet i hans böcker. Jag vill påstå att Qvarnström är en citatförfattare, och med det menar jag att man hos honom ofta fastnar för meningar och fraser som talar oerhört direkt till en. När man mödosamt hackar sig fram genom hans vildvuxna orddjungel ljusnar det plötsligt till när en mening eller bara några ord träffar en direkt på ett sätt som faktiskt kommer att forma ens liv. De här ställena i texten lönar det sig att leta upp — karga ord som skänker den svala tröst som bara sanning och insikt kan skänka en i undran utkastad människa. Man glömmer inte lätt de där passagerna. De blir snart en del av ens liv och erfarenhet. Denna förmåga att i några få ord utkristallisera en insikt är en sällsynt egenskap hos en bok, och i de flesta genomsnittsromaner söker man den förgäves, men hos Qvarnström finns det rikligt av den. Det är mödosamt att läsa honom, men man upplever sig belönad på vägen. Många av Qvarnströms träffande formuleringar om människan beror på att de är så självklara, men att han lyckas lyfta fram just deras självklarhet som en allt igenom odiskutabel realitet, och därmed gör dem till nyheter för den många gånger önsketänkande människan. Sammanfattning och avslutning Om jag ska sammanfatta Qvarnströms författarskap i två meningar så får det bli dessa:
"Den så utomordentligt annorlunda tid i vilken vi lever saknar en helhetspräglande representation, nämligen dess litterära utformning. Forfarande gäller den berättande skönlitteraturen (vilken överlämnar åt läsaren att reflektera eller inte reflektera) som norm, liksom den gjort i århundraden. "Underhållningslitteraturen" blir alltmer verklighetsfrämmande men florerar ändå som aldrig förr och söker sig otaliga "förgreningar", som alla gör anspråk på benämningen "den nya litteraturen".  Hannu Andersson Västerås den 21:a juni 1998 |
|
[ Startsida ] [ Bibliografi och recensioner ] [ Intervjuer ] |