Recensioner av: Den jordiska komedin


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Sydsvenska Dagbladet 20 maj 1985

På vandring genom jaget

      Litteraturen tenderar allt mer att sönderfalla i en serie dialekter. Vi har jan myrdalska och fagerbergska. Konfronterade med en kompakt självrättfärdighet förvandlas författarnas "diskurser" till kuriösa monologer och de själva drivs allt längre in i olika former av konspirationstänkande.
      Ett extremt exempel på denna utveckling är Emanuel Qvarnström. Det började under de bästa auspicier. Qvarnström debuterade i femtioårsåldern med den personliga barndomsskildringen "Om far kommer hem" 1973, men i samma mån som han övergav en mera hävdvunnen berättarform vidtog hans ökenvandring.
      Paradoxalt nog trodde han sig ha funnit en mera direkt meddelelseform, men i sin femte "tankebok" frågade han sig uppgivet om läsaren verkligen ville bli "tilltalad" och fråntagen vaneseendets trygghet.
      Han har emellertid inte förtröttats och framlägger nu med ett slags förtvivlans mod den nästan femhundrasidiga boken "Den jordiska komedin". Liksom tidigare gör han ofta direkta hänvändelser till läsaren. Redan på sidan 44 finner man ett uppmuntrande tillrop: "Sköt om ditt tålamod, Läsare, ty jag har mer att säga i ämnet...". På sidan 191 frågar han oroligt: "Är du fortfarande kvar därute i ödemarken, Läsare...eller blev du spökrädd av ansträngd eftertanke och måste rusa i väg till Flocken...?!". Vid den långa vandringens slut komplimenteras läsaren (s 439): "Jag tackar dig för ditt långvariga sällskap. Jag lovordar dig för din exempellösa tapperhet."
      Dessa hänvändelser och författarens försäkran att han lyssnar nästan lika gärna som han talar, kan dock inte dölja karaktären av monolog. Man erinrar sig anekdoten om professorn, som påstod att han helst talade med sig själv, eftersom han då fick så intelligenta svar. Den sokratiska metoden är något illusorisk, men lika uppenbart är att Qvarnström verkligen skriver av inre tvång.
      Hans sju böcker utgör en fortlöpande utforskning av det egna jaget och tydligare än förut framstår den direkta förbindelsen mellan den självbiografiska debutboken och "tankeböckerna". Utgångspunkten är dels den oresonliga ångest som grundlades i barndomen, dels den vilja som samtidigt befästes att aldrig låta sig duperas, att alltid förbli "hederlig mot det egna jaget".
      Det är i ljuset av dessa erfarenheter som man skall se uppgörelsen med kristendomen i den nya boken. Visserligen kan den tyckas något överflödig då det gäller en kyrka som gör sitt bästa att själv reducera sig till ett socialt serviceorgan, men vidräkningen drabbar alla absoluta anspråk liksom alla paradisdrömmar.
      Qvarnström använder sig dels av en språkanalytisk metod som vill avslöja falska konsekvenser, dels av ett psykologiskt synsätt enligt vilket religionen är ett uttryck för människans ovilja att acceptera den konstitutiva konflikten mellan tanke och känsla. De båda betraktelsesätten motsäger delvis varandra, eftersom religionen under alla förhållanden är en psykologisk realitet.
      Liksom i Nietzsches fall, den ende författare vid sidan av William James som uttryckligen nämns, handlar det hos Qvarnström uppenbarligen om en inre strid. Begrepp som "fadersförlust" och "jagförskräckelse" har en högst konkret innebörd, åskådliggjord i boken om barndomen. Här får de generell innebörd som utgångspunkter för en kulturanalys.
      Polerna utgörs av mystikerns dröm om ett totalt uppgående i nuet och av rationalistens vägran att finna sig i någon form av falsk tröst. Genom att hemfalla åt olika slag av illusionstänkande blir människan ett lätt byte för ideologiska bondfångare. Qvarnström vill lära henne att se sig själv utan alla illusioner.
      Diatriberna mot "vetenskapstron", en annan form av önsketänkande enligt Qvarnström, leder i slutavsnittet till ett apokalyptiskt perspektiv och här låter författaren som en gammaltestamentlig profet. Också Qvarnström är naturligtvis en förkunnare, en Nietzsche på småländska.
      Men den som trasslar sig igenom de vindlande meningarna och överflödet av versaler och andra typografiska arrangemang måste imponeras av hans ofta spetsfundiga dialektik liksom av hans konsekventa och dyrköpta vägran att "gå udenom".

      Göran Lundstedt




BTJ (Bibliotekstjänst) nr.8 1985

Ce Qvarnström, Emanuel. Den jordiska komedin.A&W.442 s. Medelstor stil.

      Detta är en frän och bister stridsskrift, där Emanuel Qvarnström med logikens och förnuftets alla vapen går till storms mot Gud, kristendomen och de kristna. Han får också in en del fullträffar men skjuter samtidigt både över och under målet en hel del. Alldenstund den kristendom och de troende han angriper i huvudsak är av den sorten som naivt och bokstavstroget tror på både en himmel och ett helvete, en maktgalen och hämndlysten stamgud och en personlig djävul. Följden blir att Qvarnström slår in lite väl många öppna dörrar och att hans argumentering så småningom känns mer förlegad och tjatig än skarpslipad. Därtill kommer att textens ständiga växling mellan versaler och gemena blir ganska påfrestande. Mot slutet går Qvarnström i närkamp med tron på vetenskapen som frälsare, och där blir han både aktuellare och intressantare.

      Roland Adlerberth


      Boken är en fränt polemisk stridsskrift. Utgående från Hitlers djävulskt skickliga manipuleringskonst överför Emanuel Qvarnström denna diktators förhållanden och förhärjelser mot människor i allmänhet och judar i synnerhet på den kristna religionens Gud och på denna gudoms förbindelse med den troende, kristna människan. Detta huvudinnehåll hade före "hädelseparagrafens" avskaffande (1970) säkert åsamkat författaren åtal för hädelse. Den vredgade attacken mot gudsbegreppet görs med intellektuell rationalitet och malande, obönhörlig logik. Qvarnströms åskådning är djupt desillusionerad; det enda sanna och viktiga hos människan är det personliga och unika - ett slags existentialism. Huvuddelen av de abstrakta resonemangen förs med teser, traktater - alla återgivna med versaler. Mödan att läsa dessa motverkar författarens syfte.

      Olle Malmgren




Expressen 25 juli 1985  [ev. juni?;otydlig fotostatkopia]

Under näsan på Gud

      Emmanuel Qvarnströms nya bok "Den jordiska komedin" är en 400 sidor lång åtalsakt mot den kristne guden och dennes förkunnare på jorden, nedan kallad Religiöser.
      I en underrätt åtalas i förbifarten även socialismen, fredsrörelsen jämte andra uttryck för den mänskliga flockmentaliteten.
      Qvarnström för förnuftets, sanningens, den suveräna individens och den ekologiska balansens talan mot Religiöser och hans hycklande och dödsrädda gelikar OCH HAN GÖR DET I ETT TONLÄGE SOM HELA TIDEN GÅR UPP I FALSETT, DVS VERSALER.
      Han är en förnuftets advokat som skriker och viftar med armarna och sparkar in öppna dörrar så att det dånar uti rättens krater.
      Utan att dela Nietzsches övermänniskoidéer har Qvarnström ändå lagt sig till med dennes profetiska maner och storvulna gester, om än inte hans stilistiska bravur.
      Dessvärre tar han i så att man redan efter 50 sidor nödgas konstatera: alltså sprack Emmanuel Qvarnström.
      Ändå kan jag inte undgå att känna ett slags häpen beundran för både författare och förlag som vågat satsa på en så övermodigt urmodig straffpredikan som denna gravallvarliga komedi med dess teatraliska utspel.
      Mycket kan sägas om Emmanuel Qvarnström , men i flock går han inte. Nej, fjärran från vimlets yra går han och ryter och knyter näve under näsan på Gud, denna idiotiska uppfinning som människan har skapat till sin avbild.

      Nils Schwartz


Omslaget till Den jordiska komedin.
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]