Recensioner av: Om far kommer hem


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Aftonbladet 22 september 1973.

Ur en 12-årings perspektiv

      I någon gammal religion, jag har glömt vilken, ser man människolivet som "långkropp". Det betyder att alla delar från födelse till död är samtida, att 5-åringen finns i 50-åringen och att följdriktigt också en del av den blivande 50-åringen finns i 5-åringen.
      Psykologin har, eftersom den som vetenskap med statsunderstöd måste hålla sig till det hjälpligt bevisbara, ägnat sig mest åt att klarlägga sambanden mellan ett före och ett efter, och det är väl lugnast så om man om en nyfödd vill säga att han liknar morfar och inte tvärtom.
      När en vuxen man debuterar med en bok om hur det var när han var 12 år, då måste man undra, särskilt om han vill skriva som en 12-åring, hur mycket av sin "långkropp" han har levande.
      Det är förunderligt mycket.
      Emanuel Qvarnström , 54, är en debutant som tycks ha sparat och gnidit sitt språk tills det legat rätt för en bit självbiografi som suttit skyggt inne. I sin barniska prosa klarar han konststycket att återvinna hur en oäkting i surmoraliskt Småland kan ha tänkt i början av 30-talet.
      Mer än så. Han förmedlar en mild beskrivning av en omvärldens elakhet som i ett annat temperament kunde stannat som livsgalla.
      "Om far kommer hem" heter boken. I den finns inga namn, bara 12-åringens benämningar: den urgamla, den halvgamle, räknehuvudet. Och så de närmaste: en mor som blir röd i närheten av karlar och har kort till ilska.
      Minnesbilderna då far kommer hem rymmer glädje så stark att han rullar sej på golvet tills han mår illa. Eller landsvägsgråa besvikelser då han med sitt dragspel och sin munterhet försvinner med stojande klungor bortom vägkröken.
      Genom att krypa in i sin 12-åring har Emanuel Qvarnström lyckats återerinra om mycket som vuxna kan ha glömt. Detaljer som hur andedräkten immas på ett pulpetlock som man sen kan rita med fingret i, och rädsla att passera en grupp stora som spärrar en väg; en utvald plats av ensamhet och hur någon i mörkret springer hem från den.
      Dessutom ger han i ytterkanten av sin berättelse en riktigt läskig bild av den mobbning som kan uppstå ur förkrympta känsloliv som inte kunde blivit annorlunda i den miljön.
      Det är en fasans bild av en by och dess samhälleliga umgänge som ligger bakom denna ömsinte 12-årings berättelse. Han tyr sig till människor men möts knappt av annat än rå jargong hos de män som kunde ha varit en ersättning för den bortfarne fadern. Han trevar med händerna på ålderdomens ansikte i fattighuset. I skolan på rasterna pratas det knulla.
      I mörka skogen känns som om nån ville bläckfiska in en i mörkret med långa armar.
      En trygghet finns i hemmet, i alla fall. I det att denna 12-åring sett dem som finns där och vet hur de ska reagera.
      Rädd för stryk är han inte så länge han kan hålla sej undan tills slålusten gått över eller dom inte har nog långa armar att ta tag mens impulsen att slå sitter i.
      "Om far kommer hem" är en bok som växer till sig. Först kan man undra om stilgreppet med en berättande 12-åring är mer än ett stilgrepp. Men så blir det klart att den här historien skulle aldrig ha kunnat få sina rätta dimensioner utan denna förflyttning som skrivaren lyckats med, långt in i detaljerna, i tankegångarna.
      Kanske skriver Emanuel Qvarnström en bok till, eller fler.
      Ingen brådska, men det hoppas jag han gör.
     
      Jacob Branting




Sydsvenska Dagbladet 5 november 1973

DET MEDVETNA BARNET

      Emanuel Qvarnströms "Om far kommer hem" innebär en ganska märklig debut. Redan berättartekniken är anmärkningsvärd: denna skildring från den småländska landsbygden på trettiotalet av hur ett utomäktenskapligt barn upplever sin situation föreges vara skriven av en tolvåring. Allt ses med pojkens naiva blick men bakom detta strikt iakttagna perspektiv finns naturligtvis den medelålders författarens medvetenhet, den artistiskt medvetna diktarens utspekulerade naivitet. En sådan brytning mellan naivt och naivistiskt inbjuder lätt till koketteri, men det är en fara som författaren genom den stränga stiliseringen lyckats undvika.
      Jagcentreringen medför att världen och människorna utanför den närmaste kretsen framstår som overkliga, betecknande nog namnges de senare aldrig utan omtalas som "den urgamla", "den halvgamla", "den glada" osv. Pojken har olika metoder att bemästra den fientliga och aggressiva omvärlden, bl a den s k krympningsleken. Han leker också att han är Gud och betraktar kamraterna från ett gömställe i en hasselbuske: "När jag ser dem från gömbusken blir de inte så viktiga."
      I den strängt religiösa miljön är modern och "oäktingen" ständigt påpassade och utsatta för förtal. Föreställningar som den om "den eviga förtappelsen" har hos barnet skapat en oresonlig ångest. Vi befinner oss i samma pietistiska miljö som den Pär Lagerkvist skildrat i "Gäst hos verkligheten" (det finns f ö flera inte bara motiviska likheter mellan de båda böckerna). Då morfadern i "syndanöd" fallit på knä och bett Gud att få dö tillägger han: "Här är en liten gosse som kommit till världen liksom av misstag. Tag honom med på samma gång..." Dessa ord hör pojken och denna och liknande traumatiska upplevelser kommer att för alltid bestämma hans liv.
      Mot den glädjelösa och bigotta omgivningen står fadern, eller snarast minnet av fadern. Han är fritänkare, sjunger visor och spelar dragspel. En gång byggde han en hydda åt sonen, det är nu fem år sedan och ingen har hört något från honom sedan dess. Somliga tror sig ha sett honom i staden, andra menar att han går på luffen. Pojken är ständigt uppfylld av längtan efter honom: "Att titta in i skogen när det mörknade var detsamma som att tänka på far. Och jag tänkte att när jag blir stor ska jag leta rätt på far."
      Kanske är det utstöttheten och otryggheten som skärpt pojkens känslighet och intuitiva människokännedom, som skänkt honom det gehör med vilket han avlyssnar nyanser och tonfall. Han registrerar och lägger märke till inkonsekvenserna i de vuxnas beteende. "Om far kommer hem" innehåller många skarpsynta psykologiska iakttagelser och det statiska berättarperspektivet upplevs bara undantagsvis som en begränsning. Med Qvarnströms bok har den utsökta tradition i svensk berättarkonst som utgörs av dess barndomsskildringar fått ett originellt tillskott.

      Göran Lundstedt




Västerbottens Folkblad 18 oktober 1973

Klarsynt skildring av ett barns väntan

"Om far kommer hem" är titeln på Emanuel Qvarnströms debutbok. Det är en skildring om hur ett barn, en tolvåring, uppfattar sig som oäkting i ett snålt och kallt samhälle för runt femtio år sedan. Den är skriven på en kort rak prosa, som fast den är tydlig och enkel, många gånger ligger när en stämningsladdad lyrik. Glad och finurlig då den handlar om de enstaka spännande gånger när far kommit hem. Sorgsen och skrämmande då den berättar om morfaderns död och begravning.
      "Om far kommer hem" är en barnskildring som utan tvekan tål att jämföras med det bästa på området inom svenska litteratur, exempelvis "Nässlorna blomma" och "Dödgrävarens pojke". Som de berättar den om barnets ångest inför vuxenvärlden, men också om barnets klara syn på de vuxnas myter och hyckleri om det nu gäller religion, sexualitet eller synen på avvikande. Den klara synen på verkligheten, de avsvalade logiska resonemangen och det precisa språket ger ibland boken en ton av naivitet, av en barnslig färglådemålning. Men det naiva och barnsliga är skenbart och avslöjar bara de flesta vuxnas bristande förståelse för barnens iakttagelse och föreställningsförmåga. Barn är logiska, har en levande fantasi och är bättre människokännare än de vuxna. Samma vuxna som genom uppfostran skolar misstro och institutionellt våld försöker släta ut det ursprungliga, ta bort det fantasirika och bryta den logiska skärpan för att skydda sin egen lugna och invanda tillvaro.
      Det är i beskrivningen av den brytningen som Qvarnströms bok är allra starkast just därför att den är så enkel, så levande och trots erfarenheterna så fri från bitterhet. Till det kommer den skickliga språkbehandlingen, föreningen av exakthet och lyrik som för Emanuel Qvarnströms bok långt fram i raden av böcker som bör läsas och som aldrig blir glömda

      Erik Boman




Vadstena-Skänninge Tidning 7 december 1973

En övertygande NYANSERAD ROMANDEBUT

Om far kommer hem, heter Emanuel Qvarnströms debutroman, som är mycket välskriven och övertygande. Boken är som helhet finstämd och något dröjande. Förundran och mystik utmärker hans framställning, som främst lever genom sitt realistiska språk, skriver Birgit Antonsson.

      Emanuel Qvarnström är en av höstens debutanter. Hans första bok Om far kommer hem är mycket välskriven och övertygande. Den handlar om en liten pojke i 1930-talets Sverige. Han bor i byns minsta stuga tillsammans med sin mor och morfar. Ibland kan han skymta bara armbågen på modern, när hon står ensam bakom en dörr eller en husknut och lyssnar efter förtal.
      Barnafadern är förlupen och mor och son lever på ytterst osäkra villkor.
       Byskvallret står som en dunst omkring dem. Fattighuset med dess ogifta mödrar utgör ett ständigt överhängande hot.
      Pojken förstår inte sin egen situation. För honom är fadern en hjälte och sagofigur. Han kommer på sporadiska besök, leker vildsint och uppsluppet med sonen och spelar dragspel. Han är en orolig figur, som alltid är stadd i uppbrott. Marknader och andra äventyrligheter lockar. De snabba och överraskande visiterna efterlämnar en bitter smak på tungan. Saknaden molar i pojken. Fadern närvarar alltid i hans värld — som ett föremål för längtan och fantasi.
      Det är alltid svårt för en vuxen människa att förstå och skildra ett barns känslor och reaktioner. Qvarnström är medveten om detta och talar om sin boks innehåll "som mycket dikt och lite sanning".
      Själv medelålders söker han rekonstruera en tolvårings tankar och livssyn. Han löser sin uppgift genom att lägga berättelsen i pojkens mun. Greppet är väl inte direkt nytt, men Qvarnström är konsekvent och går ända ned till språket för att göra sin framställning så sann som möjligt.
      I många avseenden kan hans bok ses som en skildring av hur ett barn erövrar sitt språk. Det hela börjar i ett slags dimma. Det är svårt att orientera sig. Omvärlden glimtar fram — fragmentarisk och obegriplig. De vuxna talar och handlar till synes osammanhängande och svårförståligt.
      På ett ställe demonstrerar Qvarnström sin "metod" i handgriplig form. Pojken sitter i knät på en gammal kvinna, som försöker lära honom Fader vår. Hon förestavar honom mening efter mening. Han lär sig dem mekaniskt. För att förstå dem måste han dra ned dem till sin egen begreppsnivå. Vid "på det att var och en" är det som om gärdsgården rasar hop och två störar kom i kors.
      Världen kommer långsamt den lille pojken till mötes. Bit efter bit lägger han under sig. Genom sitt språk tar han till sig omvärlden. Den blir hans i samma ögonblick som har ger den namn. Utseende och funktion är det centrala hos människorna, som också uppkallas i enlighet med detta. De kan således heta Räknehuvet, Den urgamla, Äckelberg, Den dubbelvikta, Den glada, Fortprataren och Den rike.
      Undran, rädsla och häftigt uppblossande glädje utmärker det tidiga kringfamlandet i tillvaron. När insikterna klarnar tillkommer bitterhet och smärta. Pojken får lära sig att han är en som står utanför. Retsamma kamrater och hånfulla vuxna tvingar in honom i rollen som oäkting. Han och modern är tillåtet byte. Faderns frånvaro blir smärtsam och påtaglig. Morfaderns envisa och buttra tystnad liksom moderns rödgråtna ögon kan nu sättas in i ett sammanhang.
      Qvarnströms bok saknar dock inte ljusa inslag. Livet är lika mycket under som plåga. Glädjen tillsammans med fadern är till en början djup och rak. Pojken är ännu inte fastlåst i ett socialt mönster. Han reagerar direkt och utan sidoblickar.
      Det gäller hans förhållande till många människor — i synnerhet de gamla. Här finns en levande och sann ömhet.

      Birgit Antonsson




Svenska Dagbladet 15 november 1973

Om far kommer

      En märkligt korthuggen skrivmetod visar Emanuel Qvarnström upp i sin relativt sena debut Om far kommer hem på naiv, poetisk prosa. Även typografiskt ger boken ett ovanligt intryck med litet tafatt avhuggna rader, som försöker återge en tolvårings sätt att tänka och tolka situationer, dra slutsatser och finna logiska förklaringar till livets egendomligheter.
      Fadern är en vagabond och spelman, dock utan varje romantiskt skimmer, snarare en rätt genant individ, mest efterlängtad för att ge anseende åt den socialt illa åtgångna familjen. Någon enda gång kommer han hem, förtal och byskvaller drabbar oäktingen, och "mörkaste Småland" förnekar sig inte i något avseende. Tiden är 30-talet, fattigdomen en realitet; medmänniskornas elakhet en ännu starkare. Men hemma med mor och morfar blir ändå en trygghetscirkel, som ondskan inte kan rubba.
      Barnets lillgamla reflexioner kring sin egen situation och världens dubbelhet — de frommas hyckleri, moralpredikanternas, lekkamraternas — och fina iakttagelser kring sommar, mörkerskräck, Gud och ordens magi ger boken en förtätat stämning, parad med genuin humor. "Far" var ett farligt ord, och "farmor". Och ändå — "om far kommer hem, och om han inte spelar dragspel jämt och om han inte går på händerna för mycket och om han är rolig bara ibland. Då blir det riktigt".
      Sensibilitet och muntra infall förenas med psykologisk insikt i denna skildring av ett barns kamp för att komma tillrätta med sanningar det inte önskar — att ha och ändå inte ha en far som är en fant och en slarver — och med livets allmänna obeveklighet. Det är en debut som är värd att noteras.

      Ingrid Schöier

Omslaget till Om far kommer hem.
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]