Recensioner av: Säg mig att jag ljuger...


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Dagens Nyheter 5 juli 1975.

"Världen blir vad du gör dig själv till"


      Emanuel Qvarnströms Säg mig att jag ljuger... (AWE/Gebers) är en jobbig men givande bok. Den är briljant och lidelsefull, minutiöst genomarbetad och oerhört koncentrerad - man får stanna upp och tänka efter på varje sida för att kunna smälta innehållet. Det betyder inte att den är "svår", bara att den är renspolad från kringprat och oväsentligheter.
      "Säg mig att jag ljuger..." är en tänkebok om människan och livet med utgångspunkt i dagens politiska och sociala frågor. Qvarnström besitter stora filosofiska och psykologiska kunskaper, och han vet även att praktisera dem på vardagliga företeelser. Samvaron med läsaren blir därför ledig, nästan intim, trots resonemangens bredd och komplikation.
      Delvis beror detta på den pedagogiska uppläggningen som Qvarnström valt, närmast i Sokrates efterföljd. Qvarnström driver sina teser med gäcksamt allvar och genialisk enkelhet, preciserar och analyserar, ställer försåtliga frågor, påvisar tankeglidningar o.s.v. hela tiden med åhöraren — läsaren som aktiv part i dialogen.

Sent på jorden

      Det är sent på jorden, vanmakt och panik griper oss lätt. Men Qvarnström vägrar att låta dem råda. Vi omger oss med så många påståenden, låt oss som ett experiment förvandla dem till tankar och se vad de egentligen innehåller. Mycket är det inte, visar det sig. Framför allt tycks de sakna ett relevant förhållande till människan. "Du säger och tror att världen blir vad du gör den till, men världen kan aldrig bli något annat än vad du gör dig själv till."
      Det blir kärnpåståendet, det kvarblivande till vilket de flesta andra påståenden efter hand återförs, de må handla om jämlikhet, om välfärdsmissnöje eller om USA:s krigsspel i Vietnam. Att ändra på sakernas dystra tillstånd kan synas oöverkomligt, men Qvarnström är även i så måtto en lärjunge till Sokrates som han vet att insikt om den egna okunskapen är vishetens begynnelse. Som startpunkt duger det gott.

Elementära synpunkter

      Samtidigt som man engagerar sig i Qvarnströms synpunkter förvånas man över hur elementära de är: att människan och hennes reaktioner är centrala i flertalet sammanhang kan knappast ses som någon ny eller uppseendeväckande sanning. Däremot är det uppseendeväckande hur obenägna vi är att acceptera detta faktum. "Mellan idé och verklighet står människan som ett hinder, inte som någon förverkligare."
      Några förslag mynnar Qvarnströms dialoger inte ut i. Vad han vill är att tillhandahålla nycklar som hjälper oss till kritiskt tänkande. Vår förmåga till självbedrägeri är lika stor som vårt behov av tröst; våra försvarsmekanismer spelar oss ständiga spratt därför att vi inte erkänner deras existens.
      I inledningskapitlet illustrerar Qvarnström detta genom att skissera den mer eller mindre medvetna inre monologen hos deltagarna i en diskussion och de uttryck den tar sig i inläggen. Det är en komisk, patetisk och djupt beklämmande uppvisning, dess värre förmodligen korrekt. Men också där prestige och andra integritetsskydd inte aktiveras blir alltför många problem ställda på falska mänskliga premisser.

      Britt Tunander




Kvällsposten 29 maj 1975

Läsning för marxister


     Emanuel Qvarnström som 1973 debuterade med romanen Om far kommer hem har nu utkommit med sin andra bok, "Säg mig att jag ljuger". Fortsättningen på titelns uppmaning lyder:...och säg mig att vi ännu inte passerat den sista möjliga tidpunkten för att rädda Homo Sapiens åt eftervärlden.

      Redan titeln säger en del om vad Qvarnströms bok gäller. Han är orolig för att vårt samhälle skall spåra ur totalt och hans avsikt är att tränga in bakom de myter och falska förespeglingar vi lever med. Han vill ställa lögnarna mot väggen för att rädda världen och människorna. Och jag tycker att han lyckas bra i sina avsikter.

      Qvarnström använder sig av en humor som är förgörande och roande. Hans logik är effektiv om än lite enkel på sina ställen. Största delen av boken ägnas åt kritik av den etablerde socialismen och rabulistiska marxister. Våra marxisters myter får sig en rejäl omgång stryk och det är inte utan att jag vill rekommendera denna bok till läsning för just marxister av olika schatteringar. De skulle säkert må bra av den självprövning som Qvarnström tillhandahåller.

      Bertil Nilsson




Expressen 7 augusti 1975

Qvarnström, en betydelsekollaps


     "Säg mig att jag ljuger..." ber Emanuel Qvarnström i en tänkebok med samma titel. Det är inte lätt. För att kunna tala om för någon om man tror att han ljuger eller talar sanning måste man för det första ha en bestämd utsaga att utgå ifrån, för det andra en pålitlig kunskap om verklighetsunderlaget. Båda premisserna saknas eller är vacklande när det gäller Emanuel Qvarnströms funderingar.
      Men ingen kan anklaga författaren och läsaren för deras gemensamma vacklan och undran. Emanuel Qvarnström har nämligen alldeles medvetet tagit sig vatten över huvudet, genom att dyka, huvudstupa, in i frågan om människan förhållande till verkligheten och sanningen och till de många lögner eller halvlögner som utportioneras såsom sanningar.
      Bokens titel fortsätter på försättsbladet "...Och säg mig att vi ännu inte passerat den sista möjliga tidpunkten för att rädda Homo Sapiens åt eftervärlden..."
      Det vore lätt att slänga ur sig att inte räddar man Homo Sapiens med så här svårlästa texter; själva försöket är dock aktningsvärt. Emellertid rör det sig om en ytterst påkostande läsning, påkostande för tålamodet och inlevelseförmågan.
      Jag har undrat vem Qvarnström egentligen vänder sig till, eller om han helt enkelt, som i sina monologer, vänder sig direkt till Homo Sapiens och dess kusiner: Homo Marxistikus, Revolutionistikus, Beslutsamma Vänster, Socialistikus, Revisionistikus.
      Men när han ber herr Socialistikus om ett svar tycker jag han är orättvis: vem kan formulera ett svar instängd i munnen på denne enmansutredare?
      Så här kan Qvarnströms vädjanden låta:
      "Visst kan Den Maktfullkomlige Kapitalistikus’ kamp mot kommunismen försvaras! Men inte om den sker med strålvapen och splitterbomber och än mindre om den därutöver förläggs till U-världen! Du stackars Verklighet, du evigt oåtlydda, hur skulle du kunna vara verklighet, om du inte alltid lika konsekvent slog i spillror vad de åstadkommer som inte känner dina villkor..."
      Bland de många och svåra termer som används i Qvarnströms resonemang fäster jag mig elakt nog vid ordet "betydelsekollaps". Jag finner det utmärkande för denna stort anlagda men förfelade pamflett mot människans dårskap och sanningsflykt.

      Margareta Ekström

Omslaget till Säg mig att jag ljuger...
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]