Recensioner av: Folket i yttervärlden


© Copyright till recensionerna innehas av tidningarna och deras skribenter.


Sydsvenska Dagbladet 1 december 1978.

En självtänkare

      I ett samhälle präglat av teknologi och automatism blir individens och diktarens — situation alltmer beträngd. Allt oftare erinrar man sig den berömda scen i "Fahrenheit 451" där de sista individualisterna tagit sin tillflykt till en skog . Diktaren blir en "skogslöpare" för att tala med Ernst Jünger. En sådan diktare är Emanuel Qvarnström.
      I "Mitt namn är autisten" pläderade han för en människa, som vågar gå in i sig själv i stället för att gömma sig i mängden. Detta innebär inte en flykt. Endast en självständig människa som känner sig själv kan vara en fullvärdig medmänniska. I "Folket i yttervärlden" vidareutvecklar Qvarnström liknande tankegångar.
      Boken är en diatrib mot "de nya gudarna". För att avslöja dessa använder sig Qvarnström av en sokratisk metod. Han vill blotta falska premisser och självmotsägelser och återupprätta de "självklara" sanningarna. Han är på samma gång en sokratisk majevtiker och det sanningsägande barnet hos H C Andersen.
      Men alldeles lättillgänglig är han inte. Han har en benägenhet att trassla in sig i vindlande diskurser, och någon gång inträffar väl den fataliteten, som han tycker sig märka hos sin läsare: "Din blick är tom, din haka har fallit ned." Men den som bemannar sig med en smula tålamod blir snart belönad.
      Också läsaren måste ha "sökarmod". Qvarnströms främsta ambition är att slå en bräsch i invanda föreställningar, att lära oss att acceptera tystnaden och ångesten. Hans läsare måste avhända sig sitt vaneseende och den trygghet som den kritiklöst upprepade allmänmeningen skänker.
      I sin uppgörelse med tidens gudar behandlar Qvarnström bl a psykoanalysen. Men viktigast är kanske själva hans sanningssträvan, uppmaningen till "hederlighet mot det egna jaget". Den som börjat undra på egen hand låter sig inte kujoneras av ideologiska inpiskare.
      Om det inte alltid är så lätt att ta sig fram på Emanuel Qvarnströms vägar, så riskerar läsaren å anda sidan inte att drabbas av charterturistens öde: "Du finner ingenting överraskande vid framkomsten. Du har ju redan läst turistbroschyren." Emanuel Qvarnström vägrar att följa upptrampade spår. Hans kompromisslöshet och vägran att "gå udenom" är beundransvärda.

      Göran Lundstedt




Arbetarbladet 7 februari 1979

Ny Qvarnström

      Emanuel Qvarnström debuterade för några år sedan, när han var drygt 50 år, med romanen Om far kommer hem, en realistisk berättelse om ett barns reaktioner, som jag tycker redan tillhör våra klassiker. Det är en högst märklig roman med partier, där man anar mästarhanden.
      Jag har läst Qvarnströms hela produktion och har i min hand den femte. Qvarnström är en författare, som tar både livet och sitt författarskap på blodigaste allvar. Det har jag redan skrivit om på denna sida för några år sedan. [Se Intervjuer] Det intrycket befästes ännu tydligare efter 1978 års Qvarnström, Folket i yttervärlden.
      Omslaget har Qvarnström gjort själv. Det är mycket suggestivt. En vit liten jord sänder ut signaler mot rymden. Mot jorden borras en vit spets. Vilka människor befolkar jorden och vilka befolkar rymden? Om det kan vi läsa i Qvarnström bok, som sannerligen inte tillhör de mera lättforcerade. Isaac Singers böcker är rena barnkammaren i jämförelse med denne komplicerade författare, som verkligen inte försöker smickra in sig hos någon.
      Jag känner respekt och beundran inför Qvarnströms uthållighet. Jag tycker, att han är svår många gånger att följa i hans enorma ifrågasättande, hans frågor och motfrågor. Jag önskade en öppning i hans författarskap, där han skulle skildra kampen på ett annat sätt. Han borde lossa på sina plågor att alltid kasta sig över en fråga med en motfråga.
      Vad handlar boken om? Det är en fortlöpande monolog med insprängda dialoger. Författaren svarar dock ensam för hela maskineriet. Man kan egentligen börja var som helst i boken. Jag är inte i stånd att göra en sammanfattning. Föregående bok, Autisten 1977, var något lättare att arbeta sig igenom.
      Några exempel ger en antydan om det intellektuella äventyr Qvarnström rullar upp inför oss:

      "Varje människosamhälle utan undantag består av misstrodda och därför förbjudna individer. Förbjudna och därför påbjudna skolning till massmänniskor. Varje individ misstror sig själv och låter sig därför förbjudas att acceptera skolning till massmänniska, vilket kallas att "inordna sig i människosamhällets gemenskap"".

      Jag har lite svårt att acceptera påståendena.

      På ett annat ställe diskuterar Qvarnström konstnärsrollen och för här fram en individuell syn, som inte ger utrymme för inflytanden. Jag tar upp Qvarnströms synsätt bland annat därför att jag anser det strider mot det nyss citerade:

      "Konstnären måste befria sig från förebilder för att inte vara hjälplös. - - - Konstnären är inte påverkad av någon. - - - Konstnären bär alltid med sig ett ofrivilligt uppdrag som tyvärr aldrig kan fullgöras. Det kallas Det Sista Möjlig. Eller Den Högsta Tonen. Eller..."

      Det citerade ger en föreställning om hur kontroversiell Qvarnström är.
      Jag tror att Qvarnströms författarskap skulle förnyas, om han avstod i vissa partier från att föra en dialog med sig själv, tog in citat från andra tänkare, granskade dem och ställde sin livssyn mot deras. Nu blir läsningen i regel mycket svårbemästrad för att Qvarnström enbart för en dialog med sig själv. Läsarens möjligheter att sticka emellan med sina synpunkter blir härigenom starkt begränsade.
      Folket i yttervärlden tillhör dessa svåra böcker, som en eftervärld kommer att ta upp till förnyad granskning. Jag har här redovisat något av min syn, som förvisso är mera optimistisk än Qvarnströms, när det gäller våra möjligheter att överleva.

      Karl-Axel Lindholm




BTJ (Bibliotekstjänst) 1979 [nr. okänt]


Dg Qvarnström, Emanuel. Folket i yttervärlden. A&W. 242 s. Medelstor stil.

      En livsåskådningstraktat om existentialismen (Sartre) med fenomenologi och kunskapsteori samt psykoanalys (Freud). Dagens två husgudar på de intellektuella och emotionella planen är existentialismen och psykoanalysen, och båda kritiserar författaren med skärpa med roande inslag av fränhet och galghumor. Dagens tragiska situation för människan härleder författaren främst ur de kunskapsteoretiska problemen, för vilka i ett tidigt skede bibelns berättelse om Adams och Evas syndafall är en liknelse och denna berättelse får avsluta han traktat. Innehållet rör sig på en högt plan, och stilen är genomgående abstrakt.

      Knut Lagrup


      Det är svårt att konkretisera idéinnehållet i Qvarnströms senaste bok. Den saknar en yttre handling i konventionell mening. Tankestoffet låter sig dock öppnas för analys; men för att kunna känna idégemenskap med författaren krävs det av läsaren förtrogenhet med frågeställningar inom både filosofi och teologi. Författarjaget vänder sig till läsaren, eller lyssnaren, som Qvarnström hellre vill kalla det du, som i boken skall representera en människa som på dialektisk väg når bortom tillvarons motsägelsefullhet. Med en terminologi hämtad från existentialfilosofin drivs lyssnaren att inse betydelsen av så väsentliga begrepp som livskvalitet, sann existens, sann mänsklighet. "Folket i yttervärlden" är en viktig bok, därför att den påminner oss om att varje tid, varje generation, varje individ måste erövra åt sig ett betydelseinnehåll åt dessa för existensen så väsentliga begrepp.

      Mona Vincent




Svenska Dagbladet 15 december 1978

Humorfri svada

"Folket i yttervärlden" av Emanuel Qvarnström är en filosofisk betraktelse som trotsar rationellt meningsutbyte, konstaterar Carl Rudbeck.
      Det finns bra dåliga böcker och dåliga dåliga böcker. Den första typen kan innehålla befängda yttranden i stil med: "Josef Stalin är mänsklighetens störste välgörare." Ett sådant påstående kan man argumentera emot och under argumentationens gång kanske t.o.m. lära sig något; dialektiken lär ju vara den väg som till vishet leder.
      I dåliga dåliga böcker, däremot, finns det inget att argumentera om; förvirringen är för långt skriden för att rationella meningsutbyten skall kunna äga rum. I dessa böcker hittar man i stället för tankar utgjutelser som t.ex. följande: "Vem står för att ett funnet DU är samma DU som det glömda Jaget skulle ha funnit om inte det glömda Jaget varit glömt..., OCH DÄRTILL OKÄNT...? Vem står för att ett funnet DU överhuvudtaget ÄR ett DU, att det är någonting alls som blivit funnet...?"
      Detta citat är hämtat på måfå ur Emanuel Qvarnströms nyutkomna Folket i yttervärlden som, om den kan sägas handla om någonting alls, är ett 242 sidor långt angrepp på existentialism, psykoanalys, vetenskap och förnuft. Som framgår av citatet är Qvarnströms språk svulstigt och grötig; sida upp och sida ner använder han billiga typografiska knep (stora bokstäver, tre punkter) som tvingas göra det jobb syntax och ordval gör hos författare som kan skriva.
      Här och där dyker det upp lånegods från Heidegger ("Utkastenheten") och från andra filosofiska storheter, men någon kritik av dessa tänkare är Qvarnström inte mäktig. Det enda han är förmögen är en humorfri svada som inget har med filosofi att göra.
      Vid de ytterst få tillfällen Qvarnström skriver något som man med lite god vilja kan ana en tanke bakom visar det sig att han grundligt tar miste.
      "Du torde lätt kunna tänka dig, Lyssnare, att i den värld som Vetenskapsmannen finner vara DEN SJÄLVKLART ENDA ATT KALLAS VÄRLD, alla Vetenskaplighetens objekt finns..., men däremot inte — VETENSKAPSMANNEN SJÄLV." Helt fel, herr Qvarnström. Både Claude Lévi-Strauss och moderna fysiker har påpekat att vetenskapsmannens närvaro i världen — genom sin person i antropologin, genom sina instrument i fysiken — påverkar uppförandet hos de objekt eller subjekt som studeras. Den absolut objektive iakttagaren hermetiskt isolerad från den värld han undersöker, är en fiktion ingen vetenskapsman längre tror på.
      Några sidor längre fram i sin bok påstår Qvarnström att "Jag vet att du alltid ska 'tro på förnuftets seger' UTAN ATT DU NÅGONSIN SKA KOMMA PÅ TANKEN ATT GRANSKA FÖRNUFTETS VILLKOR..." Uppenbarligen har det undgått Qvarnström att Immanuel Kant ägnade en stor del av ett långt liv till just en sådan granskning.
      Jag har bara funnit ett påstående i den qvarnströmska soppan som jag både förstår och är beredd att hålla med om: "Människan trampar sönder mer skog än vad hon har råd med..." Tala om att kasta sten när man sitter i glashus! De träd som fått sätta sina liv till för att ge "Folket i yttervärlden" papper att tryckas på har dött till ingen nytta.

      Carl Rudbeck

Omslaget till Folket i yttervärlden.
[Startsida]   [Introduktion]   [Bibliografi och recensioner]   [Intervjuer]